Vid din sida (1998)

Det tog emot att i rubriken använda den svenska titeln för Stepmom (1998), eftersom den är så dålig så att det är både min uppfattning och min övertygelse att de flesta svenskar använder originaltiteln. Vem fattar egentligen de där besluten om en films titel ska översättas eller inte. Om man inte kan översätta Schindler’s List till ”Schindlers lista”, varför ska man översätta Stepmom till ”Vid din sida” – en titel som man bara med väldigt god vilja kan få till att passa filmens handling.

Stepmom (1998) on IMDb

Vid din sidaTitel: Vid din sida

Originaltitel: Stepmom

Premiärår: 1998

Regissör: Chris Columbus

Kompositör: John Williams

Medverkande: Susan Sarandon, Julia Roberts, Ed Harris m.fl.

Filmen

Sammanfattning: Julia Roberts spelar Ed Harris nya flickvän. Susan Sarandon hans gamla. Barnen (i synnerhet den äldre dottern) har svårt för att acceptera pappas nya flickvän som deltidsmamma. Det har pappas gamla fru också. Sedan drabbas pappas gamla fru av cancer, och inser att det plötsligt är av vital betydelse för barnen att både de och hon lär sig att tycka om den nya frun. Många känslor svallar upp som en följd av detta.

Innan ni drar några slutsatser kan jag meddela att tonen i föregående stycke inte återspeglar hur jag upplevde filmen. Det här är en välgjord film. Punkt på det. Den är vacker, varm, och det är oändligt svårt att hålla tårarna tillbaka. Särskilt för mig som av någon anledning blir känslomässigt inkontinentare (ja, idag är det ett ord) för varje år som går.

Samtidigt går det inte bara att bedöma en film efter ens känslomässiga respons. Då skulle varenda skräckfilm jag någonsin sett få en femma, eftersom jag är fullkomligt livrädd när jag ser skräckfilm. Faktum är att jag avskyr de allra flesta skräckfilmer, mot bakgrund av deras i mina ögon billiga tricks för att göra det så j*vla jobbigt för åskådaren som möjligt.

Det är just det där med billiga tricks. Barn, moderskap och cancer är billiga tricks. Det behöver inte vara topnotch för att tårarna ska rinna. Vid flera tillfällen kändes dialogen påfallande cheesy (och jag har faktiskt en ovanligt hög osttröskel – man kan osta till det ganska rejält innan jag börjar lida), och det finns inte riktigt något med filmen som känns unikt och nytt.

Men det behöver inte vara unikt och nytt för att vara bra, och stundtals riktigt underhållande (även om gapflabben uteblir). Susan Sarandon är ju oerhört skicklig. Måste se fler filmer med henne.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Stepmom är bara ytterligare ett exempel på hur enkelt John Williams kan skapa ett känslomässigt effektivt score. Det behöver man inte se om filmen för att inse. Det krävdes emellertid ett par kvalificerade gissningar och ett par ”återlyssningar” för att inse att John Williams kan vagga in en i samma emotionella trans som barn, moderskap och cancer.

John Williams kanske är världens dyraste filmkompositör, men ur en producents och/eller en regissörs synpunkt är han också ett billigt trick.

Stepmom har också ett sådant där ”perfect craft”-score. Det förhöjer, men har inget extra. Jag tycker mig lägga märke till ett eller två återkommande teman, det ena av vilka framförs av en gitarrsolist (förmodligen inte hans eller hennes största utmaning i musikerkarriären). Vidare saknas det där lilla extra här och där. På julafton hade man exempelvis kanske kunnat tänka sig lite mer ”jul” i bakgrundsmusiken? Här drar jag gärna en parallell till bjällrigt juliga ”Christmas at Hogwarts” – ett av spåren i Williams soundtrack-album till Harry Potter och de vises sten (2001), som även den regisserades av Chris Columbus.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.