Upp (2009)

Ja, jag har ju sagt att jag ska skriva om både gammalt och nytt, men fort har det inte gått. Jag har tänkt på minst åttahundraarton filmer som jag vill skriva om, och varit så låst i denna ambition att jag inte kommit någonstans alls. Var börjar man? Nu har jag emellertid fått snilleblixten att jag ska ta det lite med ro. Idag hände det sig som så att jag hamnade framför TV:n och såg Upp (2009), och då tar jag väl och skriver om just denna Disneys Pixars tionde klassiker, vars musik skrivits av enormt begåvade Michael Giacchino. Med sina 45 år är han en ungtupp bland de stora namnen i branschen.

Jag är ju så förtjust i de där små faktarutorna, så voilà! Allt du behöver veta:

Up (2009) on IMDb

UppTitel: Upp

Originaltitel: Up

Premiärår: 2009

Regissör: Pete Docter, Bob Peterson

Kompositör: Michael Giacchino

Medverkande: Edward Asner, Christopher Plummer, Jordan Nagai, m.fl.

Filmen

Pixar är ena rackare på att producera animerade kvalitetsfilmer, men i mina ögon finns det två som står ut särskilt. Hitta Nemo (2003) är en av 2000-talets mest genialiska filmer. Som om inte de träffsäkra fisk- och vattenlivsrelaterade lustigheterna vore nog så är de olika figurerna och karaktärerna fullkomligt fantastiska. En blå kirurgfisk som lider av närminnesförlust – varför inte?

På en mycket nära andraplats kommer Upp, som är underbar på ett annat sätt. Möjligheterna när det gäller plats- eller figurrelaterad humor är begränsad. ”Nemo”-skaparna hade en värld av fiskrelaterad humor att tillgå. I Upp stannar just de potentialerna vid ”gammal gubbe”-humor (huvudpersonen är 78-årige Carl Fredricksen), vilka i och för sig tas vara på (Carls långt ifrån samarbetsvilliga hörapparat lockar fram många garv). Men det är just här Upp blir fantastisk.

Carl vill inte flytta till ett ålderdomshem, så han flyger iväg i sitt hus med hjälp av hundratals heliumballonger. En välgödd liten scoutpojke råkar komma med, som hjälper till att styra huset genom ett oväder och så plötsligt är de nästan vid Paradisfallen i Venezuela, dit Carl alltid velat åka med sin bortgångna fru. För att ta sig till rätt plats måste de emellertid gå och släpa på huset som i ett koppel, och stöter då givetvis på den sällsynta fågeln Kenneth och fyra jakthundar som kommunicerar genom programmerade halsband. På något sätt kunde vad som helst hända i den här berättelsen. Den behövde inte begränsas till en ocean eller en myrstack eller en savann. Aldrig förr har tanken ”och hur kom de på det där?” varit så stark som när 78-årige Carl och den 70 år yngre lille scoutpojken släpar runt på ett hus som svävar sju meter ovan mark tack vare en massa färgglada ballonger. På Venezuelas bergsmarker. Följda av en chokladälskande pippifågel som säger ”mwooääh!”

Upp har också en emotionell dimension som överträffas av få andra animerade filmer. Ögonen fuktade allt till sig ett par gånger. Kanske ännu lite mer denna andra gång jag såg filmen. Jag kommer att se den många fler gånger.

Filmbetyg: 5 av 5

Musiken

När man fått en extraordinär musikalisk idé så gör man rätt i att ta vara på den, och låta den spela en huvudroll. Giacchinos huvudtema återkommer otaliga gånger, men i olika former, och hela tiden med nya, påhittiga orkestreringar. Det har sin grund i ett fyra toner långt motiv, som oftast förekommer i ett jazzigt valsarrangemang. Melodin har en oerhört stark identitet, och står huvudsakligen för kärlekshistorien mellan Carl och hans fru Ellie. Att det är minnet av Ellie som sätter sin prägel på allt Carl gör är något Giacchino på ett oerhört effektivt sätt hjälper till att belysa, genom tematiska transformationer av just det där lilla motivet.

Melodins styrka ligger i dess flerdimensionalitet (om inte det var ett ord tidigare så är det det nu). Den innerliga glädjen, det smärtande vemodet, och den tunga sorgen kan liksom samexistera. Särskilt berörd blir man i en fyra minuter lång, dialogfri scen som återger Carl och Ellies liv tillsammans (”Married Life” i soundtrack-albumet). För stunden kan jag inte komma på en enda för mig starkare och mer träffsäker musikalisk respons till en sekvens i en animerad film.

Enstaka gånger (som i scenen där Carl och scoutpojken flyr från Charles Muntz och hans armé av halsbandstalande hundar) känns det som att Giacchino försöker trycka in det karakteristiska motivet där det inte riktigt känns berättigat. Å andra sidan lyckas han få det att fungera perfekt i en senare actionscen.

Att det musikaliska materialet är så pass minnesvärt ger bonuspoäng, eftersom det höjer värdet på soundtrackalbumet. Musiken till Upp kan man verkligen njuta av även utan rörliga bilder, och på det hela taget får Giacchino nog en närmast ännu starkare femma än filmen i sig.

Musikbetyg: 5/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.