Trassel (2010) – Disneytisdag #5

Trassel är Disneys femtionde klassiker (och ja, filmen är en klassiker trots att den bara funnits i tre år – det är det hela klassiker-samling-reklamtrick-säljamer-konceptet går ut på! Jag och andra Disneyälskare bara måste ha alla Disneyfilmer eftersom det står nummer efter klassikernas kronologiska ordning i guld på DVD-ryggarna).

Tangled (2010) on IMDb

TrasselTitel: Trassel

Originaltitel: Tangled

Premiärår: 2010

Regissörer: Nathan Greno, Byron Howard

Kompositör: Alan Menken

Medverkande: Mandy Moore, Zachary Levi, Donna Murphy m.fl.

Filmen

Trassel – baserad på en tysk folksaga – handlar om Rapunzel, en vacker ung kvinna vars hår är magiskt och lyser när hon sjunger. Rapunzels mamma som i själva verket inte är hennes mamma utnyttjar detta hår för att förbli ung och vacker. I själva verket är Rapunzel dotter till landets kung och drottning, som sörjt henne sedan hon som nyfödd stals från dem av mor Gothel som nu låtsas vara Rapunzels mamma och vägrar låta henne lämna tornet och så vidare, you get the picture.

Som vanligt är det balansgång som gäller för Disney. Det gäller att inte verka bakåtsträvande, vilket genast framtvingar en kolossal mängd bearbetningar av originalmaterialet (folksagan Rapunzel, som praktiskt taget bara använts som en bas i det här fallet – väldigt få detaljer sammanstämmer). Dessutom producerade Disney under början av 2000-talet närmare tio utmärkta exempel på varför de inte ska vara sådär genomgående nyskapande som Pixar. De kan inte. Inte på samma sätt.

Ändå känns det som att Disney i var och varannan sen måste ”be om ursäkt” för att de återigen filmatiserat en folksaga. Den inledande bakgrundsmonologen, som så karakteristiskt öppnar många filmer (t.ex. Skönheten och Odjuret), måste innehålla ett skämt i varje mening. Som om de måste driva lite med sagofenomenet och sig själva. Och just detta behövs förmodligen, för att det inte ska verka för klassiskt – för traditionellt. Är man öppet bakåtsträvande idag får man snabbt många kängor. Själv hade jag nog inte gnällt om inledningen varit utan de halvt meningslösa skojinflikningarna – det är först senare filmen blir rolig på riktigt – men samtidigt är jag glad över att det är prinsessor och kungadömen och hästar och sådan där magisk sagokänsla. Jämför med Familjen Robinson (2007) – en fullkomligt usel Disneyfilm som helt saknar Disneykänsla.

Vidare till vår Disneyprinsessa – Rapunzel. Givetvis gick många feminister till attack direkt efter första biovisningen. Rapunzel är ung, smal, blond och blåögd. Hon bakar, målar, och borstar sitt hår. I väntan på sin prins (här omgjord till en tjuv vid namn Flynn Rider), kan det sägas.

Men misstaget feminismen ofta gör är att bedöma enskilda filmer, enskilda figurer, och enskilda fenomen efter hur många ”feminismpoäng” de plockar eller inte plockar. Eftersom Rapunzels blondhet har all betydelse i världen för berättelsen så är inte frågan varför det inte gick att ändra på, utan snarare varför Rapunzel valdes ut över huvud taget. Att mor Gothel helt och hållet drivs av sin egen fåfänga är en sak, men hon är också driftig och visar prov på en enorm fysisk makt. Vidare är sångnumret ”Jag har en dröm” intressant, där stereotypa kraftpaket till män sjunger ut om sina (ofta ur ett traditionellt perspektiv ”feminina”) visioner om framtiden.

Att bedöma en enskild film efter vad den ”skickar ut för signaler” ger egentligen inte så mycket. Man måste kolla på flera filmer ur samma genre och se vad det målas upp för ”alternativ”. Vad kan eller måste en kvinna vara och vad får hon för det? Vad kan eller måste en man vara och vad får han för det? Vad jag tycker mig se under de senaste åren är en gradvis ökad variation och mångfald mellan könen, även om det förstås fortfarande finns mer att önska (let’s face it, vi behöver en kvinnlig hjältinna med annorlunda midjemått och mindre ”perfekt” hållning). Frost (2013) kan för övrigt komma att bli mycket intressant!

Efter lite för mycket babbel återgår vi till själva filmupplevelsen. Och det är nog så, att Trassel är en av Disneys roligaste, mest fartfyllda, och mest finessrika filmer. Bäst är hästen Maximus.

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Musiken och sångerna i Trassel kommer förstås inte på långa vägar upp på samma enormt högkvalitativa nivå som Skönheten och Odjuret (1991) och Pocahontas (1995). Men nog kan han fortfarande skriva melodier, den gode Alan Menken.

Medan starka numret ”Nu när jag ser dig” (”Now That I See You”) nominerades till en Oscar upplever jag själv att ”Mamma vet bäst” (”Mother Knows Best”) och ”En dröm som kan bli sann” (”I’ve Got a Dream”) är mer spännande och finurliga kreationer. Menken har förvisso börjat stjäla lite från sig själv. Jämför exempelvis den åttatoniga slingan ‘Skip the drama, stay with Mama’ ur ”Mother Knows Best” med ‘Still I think he’s rather tasty’ ur ”One Jump Ahead” från Aladdin (1992).

Jag upplever inte riktigt att Menken väver in sångernas teman i bakgrundsmusiken med samma elegans och klarhet som i några av hans tidigare filmer. Det kan ha att göra med att sångerna inte är på samma nivå när det gäller minnesvärdhet som ”Skönheten och Odjuret” eller ”Sång i Notre Dame”, eller så kanske jag helt enkelt inte höll öronen vakna nog.

På det hela taget bidrar inte musiken lika mycket till min filmupplevelse som den osedvanligt träffsäkra och frekventa humorn. Svag fyra.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.