Törnrosa (1959) – Disneytisdag #11

Det finns väl huvudsakligen tre prinsessor från den tidiga Disney-eran som man måste bekanta sig med. Askungen (1950) och Snövit (1937) har redan klarats av. Näst på tur – Törnrosa – en film som hade premiär år 1959, men som närmast känns äldre än Snövit.

Sleeping Beauty (1959) on IMDb

TörnrosaTitel: Törnrosa

Originaltitel: Sleeping Beauty

Premiärår: 1959

Regissörer: Clyde Geronimi

Kompositör: George Bruns

Medverkande: Mary Costa, Bill Shirley, Eleanor Audley  m.fl.

Filmen

Att fylla ut den här sagan till en långfilm tycks ha varit ännu svårare än med Snövit och de sju dvärgarna. Där fanns det i alla fall dvärgar, med olika utseende och egenartade karaktärsdrag. Törnrosa själv har förstås inte överdrivet mycket intressant att erbjuda. Det enda hon ju egentligen behöver göra är att bli kär – något som i filmen expanderat till ”bli kär och plocka bär”.

Det behövs oerhört många utdragna mellanscener som inte för handlingen framåt, utan tycks ha som specifikt syfte att bromsa upp handlingen lite grand (det gäller ju att man i publiken inte missar några detaljer). Exempel på sådana högst ointressanta men nödvändiga scener inkluderar den där de två konungarna efter några glas vin plötsligt börjar gräla om deras barns angelägenheter, för att sedan skratta gott åt att en av dem plockat upp en fisk för att använda som svärd. Vidare finns det ingen ände till feernas små kiv, diskussioner och trollande. Faktum är att filmen handlar om feerna. De är räddarna i nöden, hjältinnorna – de som faktiskt ser till att det blir ett lyckligt slut. Prins Phillip själv får inte särskilt mycket uträttat med sitt svärd och sin tjusiga sköld, och Prinsessan Aurora (Törnrosa) sover förstås halva filmen.

Törnrosa försöker lyckas med samma grej som Snövit – att bygga ut en berättelse där den kvinnliga huvudpersonen är, i enlighet med sociala normer, genomgående endimensionell i sitt framtidstänkande. I Snövit fungerar det och resulterar i en strålande bra åttio minuter lång film. I Törnrosa är inte bifigurerna tillräckligt intressanta. Till och med Askungen, som knappt lämnar huset, har en festligare film till sitt namn.

Musikbetyg: 2 av 5

Musiken

Törnrosa ståtar med en bakgrundsmusik som inte kan beskrivas som annat än lysande, och som andas liv även in i många av de mest plågsamt ointressanta scenerna. Det är färgglatt, rikt på element, och stundtals riktigt dramatiskt. Sångerna däremot, är blekare än komjölk. Den mest minnesvärda och använda melodin är förstås ”En gång i en dröm”, vilken är baserad på ett centralt tema ur Tjajkovskijs balett (Törnrosa, 1889). Att kritisera legender som Tjajkovskij är alltid känsligt förstås, men vi vet alla att han skrev en lång rad melodier som är mer spännande än den som kom att bli ”En gång i en dröm”.

Vidare har vi ”Jag undrar”, som kan jämföras med ”Jag önskar” ur Snövit. ”Jag önskar” låter som en sång. ”Jag undrar” som en uppsjungningsövning.

Sedan har vi ”Skump”, som George Bruns lär ha skrivit på ungefär tre minuter. Troligen efter ett glas vin eller sju.

På det hela taget känns feernas tema som det mest spännande och piffiga i filmen. Dessvärre tar det aldrig formen av en sång. Feerna – de som förmodligen har mer dialog än några andra figurer i filmen – förblir sånglösa.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.