The Wolf of Wall Street (2013)

Alla de bästa har jag sett. Alla de bästa av Martin Scorseses filmer. Och jag undrar om det inte är så att jag har en ny favorit. The Wolf of Wall Street är en av få Scorsese-filmer som får kallas ”komedi”, och nog är det en skrattfest alla gånger.

The Wolf of Wall Street (2013) on IMDb

The Wolf of Wall StreetTitel: The Wolf of Wall Street

Originaltitel: The Wolf of Wall Street

Premiärår: 2013

Regissör: Martin Scorsese

Kompositör:

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie m.fl.

Filmen

I The Wolf of Wall Street spelar Leonardo DiCaprio (i sin bästa roll hittills?) den karismatiske och pengagalne aktiemäklaren Jordan Belfort. Redan vid 22 års ålder blir han frälst av Wall Street-livet och guidas tidigt in i en moraliskt tveksam inställning till branschen via en svårförglömlig lunch med Matthew McConaughey (eller Mark Hanna som han heter i filmen).

The Wolf of Wall Street är fantastiskt klippt, och det förundrar mig att filmen inte är nominerad till en Oscar i just den kategorin. Manuset (med över 500 f-ordssvordomar) är utsökt och lockar till gapflabb mer än en gång. Bäst är Leo DiCaprio med flera fantastiska prestationer, den mest minnesvärda varande den då han gravt drogpåverkad av föråldrade och alltför långsamt verkande ”Quaaludes” tvingas kravla ut ur det lokala Country Club-huset, sätta sig i en bil, och köra hem, för att sedan lyckas få den minst lika påverkade Donnie Azoff (Jonah Hill) att sluta tala affärer i Belforts avlyssnade hemtelefon.

Jag tror inte att The Wolf of Wall Street får övertolkas när det gäller Scorseses eller Winters (manusförfattarens) ”intentioner”. Vi får en verklighetsbaserad berättelse presenterad för oss. Ärkesvinet Jordan Belfort lever sitt liv som han lever det, och får möta konsekvenserna när de väl uppenbarar sig. Hans kvinnosyn är vidrig, hans girighet närmast fascinerande. Och det är just hans högeligen subjektiva berättelse om sitt eget liv som vi får ta del av. Ingen objektiv, omnipotent extern betraktare. Jordan Belforts liv enligt Jordan Belfort.

I samma veva är filmen utformad på ett sätt som tycks presentera flera olika filosofiska frågeställningar. Hur oansvarig Jordan än må vara, och hur hälsovidriga hans vanor än är, så råder det inga tvivel om att han upplever ”highs” som de flesta av oss inte kommer i närheten av. En av slutscenerna där FBI-agenten Patrick Denham sitter på en sorgsen tunnelbanevagn på väg hem från ett väl utfört dagsverke är alltför talande. Välj det lagliga, moraliska livet, och du går miste om vissa oförglömliga upplevelser. Som en motvikt lyfts det emellertid fram mer än en gång hur droglivet, när det väl har levts, berövar det nyktra livet på all glädje. För att undvika att nämna de andra konsekvenserna.

Scorseses femte film med Leo DiCaprio i huvudrollen glorifierar knappast ett slösaktigt, moralvidrigt leverne. Men den gör oss inte heller otjänsten att försöka slå i oss läxor och lärdomar vi redan fått ta del av från femtielva andra filmer. Jordan Belforts livs-, penga-, moral-, kvinno-, what have you-syn får stundtals min mage att vilja vända sig ut och in. Men The Wolf of Wall Street är en av 2013 års bästa filmer.

Filmbetyg: 5 av 5

Musiken

Det är ingen dans på rosor att få fason på Scorseses (och vilka supervisors han nu haft till sitt förfogande) musikval. The Wolf of Wall Street innehåller ingen som helst originalmusik (det ska i så fall vara ett par ”originalcovers”), men en uppsjö av (stilistiskt vidd skilda) populära tunes. Och här har vi förstås ytterligare en dimension av analyspotential – låttexter.

Det är svårt att veta exakt hur genomtänkt ett låtval är. Att döma av intervjuer med exempelvis Tarantino kan det räcka med att en låt har en viss energi, att en rad ur texten återspeglar något i filmen, eller att låten i fråga förknippas med en särskild tidsperiod som i sin tur antingen sammanstämmer med filmens tidsperiod, eller förmår frambringa en särskild känsla eller zeitgeist som reflekterar exempelvis huvudpersonens sinnesstämning.

”Dust My Broom” med Elmore Jones kan exempelvis frammana en viss rebellanda, i linje med Belforts småbusiga driftighet eller ovilja att ”take no for an answer”. Vidare har vi ”C’est Si Bon” med Eartha Kitt, som ackompanjerar Belforts resa in i det alltmer sofistikerade och luxuösa rikemanslivet.

Sammantaget präglas så gott som samtliga låtar i filmen av en härlig energi som får tre timmar att kännas som två (nej, jag är inte av åsikten att filmen borde varit kortare – inte den här gången). Minst hälften av låtarna har jag inte hört förut, men trivs med hur de höjer pulsen och lurar in en att själv känna av  en  del av excessextasen.

Jag ombads få till något sorts expertutlåtande om det märkliga användandet av ”Mrs. Robinson”. Nej, inte originalet, utan en halvgräslig cover med punkrockarna ”The Lemonheads”, får äran att ge rytm åt FBI-räden och ett par efterföljande scener mot slutet av filmen. Ur ett populärkulturellt perspektiv känns det egentligen som att låten (med sin direkta koppling till Mandomsprovet från 1967) hade passat allra bäst i scenen där en starkt påverkad Belfort låter sig förföras av sin frus brittiska moster (eller var det faster?) – en lite äldre men synnerligen spirituellt rebellisk kvinna. Å andra sidan finns det inget utrymme för Lemonheads hysteriska punkenergi i just den sekvensen. Vad FBI-scenen beträffar ser jag dock inga tematiska, textrelaterade, eller populärkulturella kopplingar mellan ”Mrs. Robinson” och händelserna som utspelar sig. För mig frambringade sången inte mycket mer än en viss hets, med tvetydigt ironiska undertoner. Det finns ändå en viss fara med att använda en sådan välkänd låt så starkt förknippad med en annan film, ett annat tema och en annan tid – om nu inte syftet är tydligt. En 60-talslåt om den äldre generationens hycklerier och skenhelighet. Är det måhända en långsökt referens till Denhams sinnesstämning på tunnelbanan, och hans till synes för stunden halvt tappade tilltro till värdet i trygghet, ansvar, auktoritet och tradition? ”Where Have You Gone, Joe DiMaggio?”

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

4 comments on “The Wolf of Wall Street (2013)

  1. Pingback: Filmspanarfilm: THE WOLF OF WALL STREET

  2. Du fastnade också för tunnelbanescenen?! Men jag får intrycket av att du tillhör dem som tolkar den lite mer pessimistiskt — vardagslivet är varken glamoröst eller tillfredsställande?

    Jamen exakt, det är ju därför man undrar lite över låtvalet i samband med Mrs Robinson. Att det bara verkar vara själva tempot som ska understryka det som händer i scenen, när många andra låtval verkade lite mer genomtänkta. Tack för funderingarna!

    • Jag tror definitivt det finns en liten antydan där. En liten reflektion. Samtidigt är det väl en typisk Scorseseingrediens. Det finns ups and downs på alla livsvägar. Sen råder det ju inga tvivel om att konsekvenserna för Belfort och hans tilltag görs mycket tydligare för oss.

  3. Pingback: Tankar från varglyan | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.