Taran och den magiska kitteln (1985) – Disneytisdag #14

Varmt välkomna till Filmmusik.nu – filmbloggen som bara tycks recensera Disneyfilmer, och dessutom i regel senare än utlovat. En hektisk filmskaparvecka är till ända, och jag kan väl inte göra annat än att kompensera för förra veckans missade Disneytisdag genom att helt enkelt köra en dubbeldeckare idag!

Vi börjar med en något mindre välkänd klassiker – Taran och den magiska kitteln. Den får gärna fortsätta vara ”lite mindre välkänd”.

The Black Cauldron (1985) on IMDb

Taran och den magiska kittelnTitel: Taran och den magiska kitteln

Originaltitel: The Black Cauldron

Premiärår: 1985

Regissörer: Ted Berman, Richard Rich

Kompositör: Elmer Bernstein

Medverkande: Grant Bardsley, Susan Sheridan, John Byner  m.fl.

Filmen

Taran är en av filmerna från Disneys mest ”fattiga” och mest misslyckade era. Under den 25-åriga perioden mellan 1960 och 1985 skapades inte fler än åtta tecknade långfilmer – inte ens en film per tredje år. Jämför det med de senaste 25 åren, där genonsnittet ligger (till och med snäppet över) en film per år.

Det man ofta hör om Taran är att den är ovanligt mörk. Faktum är att den fick redigeras flera gånger för att få den gradering som bör ses som lämplig för en familjefilm. Och med tanke på vilka filmer som hade premiär årtiondet innan (Nalle Puh, Micke och Molle, m.fl.) så visst, absolut, det är en mörk film. Den är emellertid mörk på ett helt ointressant sätt, och dessutom både dåligt skriven och dåligt framförd av röstskådespelarna.

Vi kan börja med en liten överblick. Taran är en pojke som arbetar som andre grisvaktare, men helst vill han ut och kriga och se världen. Istället tvingas han ut för att försätta den magiska grisen Hen Wen i säkerhet, när det kommer fram att Den Hornkrönte, en fruktad, odöd kung, tagit reda på att han kan Hen Wens förmågor till att lokalisera den magiska kitteln. På sin resa möter Taran en golvmoppsliknande vän vid namn Gurgi, och tappar i samma veva bort sin gris …

Gurgi är den enda bifiguren med en viss charm, medan samtliga andra är svåra att stå ut med. Den Hornkröntes lille medhjälpare är ett praktexempel på en misslyckad komisk figur, som mest pratar för mycket och skrattar för fult. Därtill har vi en trubadur och en massa älvfolk och ett gäng häxor, och på det hela taget försöker man ge lite för många av dessa personlig karaktär. Det blir förvirrat.

Prinsessan Eilonwy är i Lloyd Alexanders böcker en viljestark och självständig ung kvinna. Envis och med ett hett temperament. Dessa karaktärsdrag får emellertid inte särskilt mycket spelrum i Disneys film, och förvånansvärt snabbt blir hon en ganska tjutig ”damsel-in-distress”. I och för sig kan det sägas, i ljuset av att filmen kom ut år 1985, att Eilonwy är aningen mindre endimensionell än många av sina prinsessföregångare i Disneyhistorien.

I mina ögon är Taran en av Disneys sämsta filmer. Elmer Bernsteins ypperligt trevliga musik är egentligen den enda behållningen, och också den enda anledningen till att jag ens funderar på en tvåa i betyg. Sedan minns jag den utkramat torftiga dialogen och inser att det inte kan bli mer än en stark etta.

Filmbetyg: 1 av 5

Musiken

Jag har inte bekantat mig med i närheten så mycket Elmer Bernstein-musik som jag skulle vilja. Jag har bara en massa lovord att säga om den mannen, men jag inser också att det förmodligen bryr på att jag bara lyssnat på (och sett) hans riktiga pärlor. Jag talar väl framför allt om de oförglömliga 7 vågade livet (1960) och Skuggor över södern (1962), men inte heller Taran och den magiska kitteln är att förakta. Inte på något sätt.

Bernstein skrev långt mycket mer musik än vad vi får ta del av i filmen, och en nyutgåva av soundtracket släpptes faktiskt förra året. Jag har dessvärre inte kommit över ett exemplar själv, men det handlar om 75 minuters musik istället för 30 minuters musik, så skillnaden är betydlig!

Bernstein använder sig av färgglada och intressanta ledmotiv för att föra en tam och tråkig berättelse framåt. Ibland, på grund av den dåliga klippningen, blir det tämligen plötsliga och aningen forcerade hopp mellan dessa motiv. Med tanke på hur många gånger filmen fick klippas om är det dock troligt att Bernstein själv inte kan hållas ansvarig. Frågan är egentligen om någon någonsin kände att han eller hon hade ”kontroll” över filmen. Slutresultatet känns som konsekvensen av en strid ström konflikter och kompromisser.

Huvudtemat, som också kan ses som kärlekstemat (också som dessutom verkar närmare kopplat till Eilonwy än till Taran) är allra bäst. I all sin enkelhet är det inte bara minnesvärt utan har också en sällsynt unik karaktär. Det gigantiska inledande intervallhoppet om en nona (oktav + sekund) är melodiskt sett rätt okonventionellt, men fungerar lysande bra. Att melodin dessutom ofta dubbleras av en ondes Martenot (ett elektroniskt instrument som spelar en viktig roll i flera andra teman skrivna för filmen) visar på Bernsteins förmåga att vara nyskapande utan att gå över gränsen till det lyssnarmässigt mer svårtillgängliga.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.