The Insider (1999)

Michael Mann är en man vars filmer jag sett fler av än jag trott. Jag är väl medveten om att han regisserade en av mina personliga 90-talsfavoriter Heat, men att han också ligger bakom hyfsat trevliga rullar som Den siste Mohikanen (1992), Collateral (2004), och Public Enemies (2009) hade jag missat. Hans mest prisade film såg jag emellertid först i kväll.

... läs mer

Argo (2012)

Hur det gick till vet jag inte, men jag lyckades misslyckas med att se fjolårets Oscarsvinnare Argo på bio. Sedan tog det väl ett år innan jag kom över DVD:n. Nu är den sedd – Mr Afflecks storsuccé, vars musik även den var nära att kamma hem det största av filmpris.

... läs mer

Prisoners (2013)

Skojigt att få skriva om en film som ännu inte haft svensk premiär än. Prisoners är en dramathriller med massor av spännande namn, en kanadensisk regissör, musik av en isländsk kompositör, och en förfärlig mängd kallt Pennsylvania-regn.

Prisoners (2013) on IMDb
//

PrisonersTitel: Prisoners

... läs mer

Prinsessan och grodan (2009) – Disneytisdag #3

Under ett årtionde där det mesta kändes fel med Disneys nyproduktioner lyckades de i slutändan hitta framgångsreceptet. Lilo & Stitch (2001), Vilddjuren (2006), Familjen Robinson (2007), och Bolt (2008) känns ganska beiga allihop, som om Disney envist försökt eftersträva liknande framgångar som Pixar njöt av under samma period. Disney försökte vara innovativa. Det behövdes. Men de gjorde på fel sätt.

... läs mer

Huvudjägarna (2011)

Antalet norska filmer jag har sett kan räknas på ett pekfinger. Ja, jag kan faktiskt inte komma på en enda annan norsk film för stunden. Ett par TV-serier har jag sett. Igår kväll blev dock thrillerkväll med Huvudjägarna – en filmatisering av Jo Nesbøs roman med samma namn, som jag naturligtvis inte har läst eftersom antalet moderna kriminalromaner jag läst också de kan räknas på ett pekfinger.

... läs mer

Liftarens guide till galaxen (2005)

Någonting är bara mycket fantastiskt med en manodepressiv robot vars röst görs av Alan Rickman. Det faktum att manodepressiva sällan uttrycker sin olycklighet genom att gå runt och stöna och säga ”jag är olycklig” eller ”ingen lyssnar på mig” kan vara varför. Det är just det som gör Douglas Adams berättelse så fantastisk. Existentiella bryderier släpps ut i det fria, med en god portion komik och distans, utan att trampa vare sig deistiska religioner eller mer vetenskapligt grundade livsåskådningar på tårna (eller, om man ska vara lite kinkig, genom att trampa ungefär lika mycket på alla tår, vilket som tur är inte torde göra alltför ont hos den enskilda individen). Vad är svaret på livet, universum och allting? Svaret ”42” till denna icke-fråga räcker gott för att vi ska sluta fundera för en stund, och få oss ett rejält antal goda skratt.

... läs mer