Liftarens guide till galaxen (2005)

Någonting är bara mycket fantastiskt med en manodepressiv robot vars röst görs av Alan Rickman. Det faktum att manodepressiva sällan uttrycker sin olycklighet genom att gå runt och stöna och säga ”jag är olycklig” eller ”ingen lyssnar på mig” kan vara varför. Det är just det som gör Douglas Adams berättelse så fantastisk. Existentiella bryderier släpps ut i det fria, med en god portion komik och distans, utan att trampa vare sig deistiska religioner eller mer vetenskapligt grundade livsåskådningar på tårna (eller, om man ska vara lite kinkig, genom att trampa ungefär lika mycket på alla tår, vilket som tur är inte torde göra alltför ont hos den enskilda individen). Vad är svaret på livet, universum och allting? Svaret ”42” till denna icke-fråga räcker gott för att vi ska sluta fundera för en stund, och få oss ett rejält antal goda skratt.

... läs mer

50/50 (2011)

Efter sju sorger och åtta besvikelser övervägs nu en Netflix-prenumeration. Lovefilms filmer har en frustrerande tendens att inte dyka upp i brevlådan och vi har ställt ett litet ultimatum till dem, och samtidigt dragit igång en ”prova gratis”-månad hos värsta konkurrenten. Netflix, som bara streamar, har förstås ett relativt begränsat utbud, men flera godbitar visade sig finnas tillgängliga. Först ut följande:

... läs mer

Now You See Me (2013)

Vissa filmer känns perfekt långa. Andra känns lite för korta. Tre minuter för kort, kan en film exempelvis kännas. Så mycket längre tid hade jag velat ha för att riktigt få gotta mig i flashbacks i slutet av Now You See Me – en av sommarens storfilmer som jag precis fått chansen att se i en biosalong i Uppsala som kändes för liten. Att slutet kommer att erbjuda överraskningar och avslöjanden är något som står klart från första början, men jag hade nog inte gnällt om de ägnat ett par extra minuter åt att klargöra saker och ting lite närmare. Jag är mördande förtjust i flashbacks och kände precis samma frustration här om dagen när ett avsnitt av Morden i Midsomer lämnade ute de där svartvita tillbakablickarna som tenderar följa avslöjandet av mördaren. De är ju nästan halva upplevelsen!

... läs mer

Dumma mej 2 (2013)

Biobesök igår. Dumma mej 2. Ovanligt liten skärm, avslagen Schweppes Bitter Lemon som enda sötsak att snaska på, och en stolsgranne som ljudligt utbrast ”Oh my God” vid de mest underliga av tillfällen. Som när Agnes avslöjar för Gru att hon minsann vet att det är han som gömmer sig där bakom ”fairy princess”-utstyrseln, men att hon låtsas att inte göra det för de andra barnens skull. Det var lite extra crazy kände hon.

... läs mer

Man of Steel (2013)

Då var det dags att försöka sig på en första recension. Jag var igår och såg Man of Steel (2013) på Odeon Cinemas i Brighton, tillsammans med sambo och tvåhundraarton språkresestudenter. Ynglingarna betedde sig över förväntan, men den 3D-föreställning vid betalat för hade hastigt och lustigt nedgraderats till en 2D-föreställning utan vare sig reklam eller trailers i början (förvisso inte så dumt, men nu kunde man ju inte skratta gott till Dumma mej 2-trailern för femtielfte gången). Givetvis har vi fått iväg ett gnälligt mail om dimensionsbristbesvikelsen.

... läs mer