Snövit och de sju dvärgarna (1937) – Disneytisdag #6

För stunden ser jag mycket mer film än jag hinner recensera, men vare sig Blue Velvet (1986), Solaris (1972), Argo (2012), eller remake-Solaris (2002) får stå i vägen för den heliga Disneytisdagen. Idag gick jag tillbaka till Disney-långfilmens begynnelse för 76 år sedan. Voilà – här är Disneyklassiker nr. 1!

Snow White and the Seven Dwarfs (1937) on IMDb

Snövit och de sju dvärgarnaTitel: Snövit och de sju dvärgarna

Originaltitel: Snow White and the Seven Dwarfs

Premiärår: 1937

Regissörer: William Cottrell, David Hand m.fl.

Kompositörer: Frank Churchill, Leigh Harline, Paul J. Smith

Medverkande: Adriana Caselotti, Harry Stockwell, Lucille La Verne m.fl.

Filmen

I mina ögon är det någonting med Snövit som åldras oerhört väl. Och det kan inte vara en ung flickas kärleksdrömmar, klena förstånd, icke-självständighet, och förkärlek för att städa och laga mat. Kanske är det helt enkelt svårt att bli ofrälst när man redan har blivit frälst, men någonting gör det fruktansvärt svårt att ens komma i närheten av att ogilla den här filmen.

Först och främst är den ju så skickligt och vackert konstruerad. Och djur och natur sällar sig till det vackra. Sjunger man duett med sig själv genom att använda en brunns eko så kanske brunnen så småningom skapar sina egna stämmor. Hjälper man en fågelunge har man sedermera hela faunan till sitt förfogande, oavsett om man behöver städhjälp eller få sitt liv räddat. Snövit är en sådan där ”godhet lönar sig”-film både i stort och smått. Jag tror att alla mår bra av en dos naturnära magi lite då och då.

Snövit plockar många poäng för sitt nostalgivärde. Den är ju egentligen inte särskilt rolig, och det händer egentligen bara två-tre viktiga saker. Däremellan fylls handlingen ut med städsånger och pussar på huvudet och snarkande dvärger.

Men än idag lyckas tecknad film sällan få till en så läskig skurk som den elaka drottningen …

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Snövit blir som en enda lång visuell dikt, som hela tiden guidas av Paul J. Smiths bakgrundsmusik, och av Frank Churchills och Leigh Harlines sånger. Operanördar lär dra paralleller till Puccinis operor – i synnerhet i början då både harmonik och melodier verkligen för tankarna till den senromantiske italienarens musik.

Förmodligen är Snövit den Disney-långfilm som har högst sång-densitet. Under filmens drygt 80 minuter lyckas man klämma in åtta olika sånger, och mest av allt är det Snövits röst man hör. Originalversionens Adriana Caselotti har en synnerligen säregen klangfärg som man antingen älskar (som jag) eller helt enkelt inte kan stå ut med (som, om jag förstått saken rätt, de flesta andra). Att höra originalversionen är dock lite av en besvikelse i jämförelse med den svenska dubbning som gjordes i början av 80-talet med Anna-Lotta Larssons mer ”lättälskade” sopranstämma. För övrigt hörs också John Harrysson (Sheriffen i Robin Hood) som Kloker, Olof Thunberg (också Bamse) som Butter, och Hans Lindgren (Bävern i Nalle Puh) som Glader. De sjunger emellertid inte så mycket (en sånggrupp tar exempelvis hand om ”Hej hå”).

Det är ”En tokig sång” vi får höra om och om igen varje jul, varför man lätt glömmer alla de andra fantastiska sångerna i Snövit. Oavsett vad man tycker om stilen går det inte att säga annat än att ”Hej hå”, ”Nu visslar vi ett slag”, ”Om du sjunger ett slag” och ”En dag är prinsen här” är oerhört melodiskt starka och minnesvärda. Av de tidiga klassikerna finns förmodligen ingen annan film med lika många bra sånger, utan det krävs nog att vi hoppar trettio år framåt i tiden till Djungelboken (1967).

Leigh Harline agerade värdefull länk mellan sånger (huvudsakligen Churchill) och bakgrundsmusik (huvudsakligen Smith), och sångernas melodier lever ofta vidare när musiken antar en mer passiv roll – ibland bara på en subliminal nivå, genom korta fragment eller ackordföljder. Dessutom är sångerna naturligt kopplade till varandra. Lägg exempelvis märke till många likheterna mellan ”Nu visslar vi ett slag” och ”Tvättsången” (framförd av dvärgarna). Ur ett fraskonstruktionsperspektiv (poäng för det ordet!) fläts dessutom ”Önskesången” (Snövit) och ”En sång” (Prinsen) ihop till en helhet som gör de unga älskarna oskiljbara rent musik-dramatiskt.

Musikbetyg: 5 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.