Serpico (1973)

Jag är ett stort fan av Al Pacino, och det finns ett antal filmer med honom i huvudrollen som ligger ganska högt på ”måste se”-listan. En av dessa filmer var till och med i morse Serpico (1973) – Pacinos andra stora roll i karriären (Gudfadern kom året innan). Den behöver jag inte se en gång till.

Serpico (1973) on IMDb

SerpicoTitel: Serpico

Originaltitel: Serpico

Premiärår: 1973

Regissör: Sidney Lumet

Kompositör: Mikis Theodorakis

Medverkande: Al Pacino, John Randolph, Jack Kehoe m.fl.

Filmen

Serpico handlar om den ärliga polisen Frank Serpico i New York. Han är ärlig för att han inte är korrupt. ”He doesn’t take money” som det heter. Och han börjar motarbeta korruptionen, vilket gör honom, så att säga, mindre populär i polisstyrkan.

Serpico är en sådan där modern klassiker som man väl inte ska trampa på tårna utan att verkligen kunna argumentera för sin sak. Ändå tänker jag göra ett försök, för jag var inte imponerad. Serpico är en förfärligt biografisk, realistisk och torr film som förmår engagera på grund av en mycket bra Al Pacino, och en stark, förmodligen viktig berättelse.

Tyvärr upplever jag att filmen skapar förutsättningar som man sedan inte gör någonting av. Det första vi får veta är att Serpico har blivit skjuten i ansiktet, och att han är på väg till sjukhuset. En polisinspektör spekulerar kring huruvida en annan polis kan vara den skyldige. En annan svarar att han vet att sex poliser sagt att de gärna skulle vilja. Här känns det spännande. Här finns det förutsättningar.

Och därefter byggs filmen upp. Långsamt och sävligt, med en Al Pacino som bara blir mer och mer frustrerad – något som givetvis går ut över privatlivet (stackars kvinnor!) Vad som däremot inte byggs upp är spänningen. Det finns inga dissonanser som skaver. Man kan lista ut att Serpico rimligtvis bör känna sig mindre och mindre säker ju mer han åstadkommer. Han kan vägra ta emot pengar från, och sedermera misshandla en maffiamedlem. Men han känns aldrig riktigt som den måltavla han framställs som att ha varit i början.

Det bör sägas att jag är medveten om att filmen inte är tänkt att vara en sådan där gastkramande spänningsrulle, utan snarare en sorts betraktelse över ärlighetens kamp mot världen, där intressanta och tunga lärdomar finns att inkassera. Dessvärre fångas jag inte riktigt där heller. Jag får ingen hjälp. Kanske ”utsätts” Serpico för alldeles för många sympatiska människor för att jag ska förmå absorbera hans växande ilska och känsla av hopplöshet. Kanske ogillar jag den gråa realismen och oviljan från produktionsteamet att skapa en mer dramaturgiskt sammanhängande filmisk upplevelse. Kanske stör jag mig allra mest på att Theodorakis musik gör absolut ingenting för att hjälpa filmen …

Filmbetyg: 2 av 5

Musiken

Jag räknar inte med att det kommer bli särskilt många ettor på Filmmusik.nu. Ser jag en film så ser jag den i regel för att jag tror, har läst, eller har hört att den ska vara bra. Jag letar aldrig upp en dålig film bara för att få möjligheten att sätta en etta. Samtidigt har jag alltid känt att filmmusik-standarden är mindre varierande och långt mer stabil än filmstandarden generellt sett. I enlighet med vad som ofta påpekas så är även B-filmskompositörer oerhört skickliga. Det är inte alltid det blir bra, men det är sällan filmmusik känns riktigt dålig.

Och med detta vill jag verkligen understryka hur sällsynt kass Mikis Theodorakis musik till Serpico är. Var fanns grunden för den överdrivet Morricone-sentimentala, folkliga melodin i flashback-scenerna i början? Dess pastorala undertoner återspeglar inte platsen där filmen utspelar sig, och inte Serpico som person (mer än att han har ett italienskt ursprung – något som inte förefaller viktigt för honom en enda gång under filmen). Theodorakis har den goda smaken att bara inkludera den två ytterligare gånger – en gång i mitten, och till eftertexterna. Dessvärre bidrar underanvändningen bara ytterligare till temats meningslöshet.

Om nu inte detta vore illa nog så går ett fullkomligt obegriplig, jazzig sats igång där Serpico tar emot ett brev som visar sig innehålla mutpengar. Denna muntra, lite smått vemodiga saxofonmelodi fortsätter spela genom scenen där Serpico rapporterar detta till en överordnad, som menar att om Serpico skulle gå till domstolen så skulle de inom kort hitta honom ”face-down in the East River”. Vad det på film evigt erotiskt laddade saxofonsolot har med detta blodiga allvar att göra vet bara Theodorakis, och möjligen Sidney Lumet som ju måste ha godkänt eländet. Men just samma sak känner jag genom hela filmen. Allvaret, faran, hotet – de blir aldrig riktigt påtagliga.

Avsaknaden av musikmässig kontinuitet och regelbundenhet gör att även lite råare kompositioner, som den som ackompanjerar dialogen mellan Serpico och några poliskollegor 75 minuter in i filmen, känns hopplöst felplacerad. Filmen hade mått bättre även utan denna mer rytmiskt distinkta jazzinslag.

All musik i filmen hade kunnat göras bättre. Musiken ger ingen extra spänning, den hjälper oss inte med tidsuppfattningen, den tycks inte karakterisera, den skapar ingen som helst enhetlighet, och den bidrar inte med tempo eller rytm. För mig drar den ner hela filmen i dyn. Både genom att vara och icke vara.

Musikbetyg: 1 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.