Ringaren i Notre Dame (1996) – Disneytisdag #12

Under väldigt många år var jag övertygad om att jag faktiskt gick och såg Ringaren i Notre Dame två gånger på bio, för att jag tyckte om den så mycket. Dessvärre var det förmodligen inte så, eftersom jag enligt historien som den utspelar sig i mitt huvud först såg Ringaren, därefter Herkules (som kom året efter), och sedan Ringaren igen eftersom jag tyckte om den bättre. De drog upp fjolårets film på biograferna igen helt enkelt. Bara för Olivers skull. Oliver, sex år.

The Hunchback of Notre Dame (1996) on IMDb

Ringaren i Notre DameTitel: Ringaren i Notre Dame

Originaltitel: The Hunchback of Notre Dame

Premiärår: 1996

Regissörer: Gary Trousdale, Kirk Wise

Kompositör: Alan Menken

Medverkande: Tom Hulce, Demi Moore, Tony Jay  m.fl.

Filmen

Ringaren i Notre Dame är en av Disneys bästa och mest känslomässigt engagerande tecknade långfilmer. Det är också en film som fått utstå mängder av kritik för dess mer ”vuxna” teman som enligt konservativa röster kanske får lite för mycket spelrum. Straff, död, själsångest, åtrå. Och dessa kryper sig förstås in och skakar till ordentligt det även hos de allra yngsta i publiken!

Givetvis inte, men många vill inte över huvud taget se icke-barnvänliga teman i en familjefilm. ”Förstår jag själv vad som åsyftas är det med säkerhet skadligt för barnen” är en bra sammanfattning av denna bristfälliga och förvrängda syn på film i allmänhet och tecknad film i synnerhet.

Även om jag bevisligen inte har full koll på mina biobesök vid fem års ålder så är jag åtminstone redo att svära på att jag även som liten gosse blev frälst av Disneys Ringaren i Notre Dame. När jag nu sjutton år senare ser filmen för säkert tionde gången blir jag lika absorberad, lika berörd. Visst, musiken gör ett hästjobb, men det finns mycket jag uppskattar.

Frollo. Disneys kanske allra mest komplexa skurk, som klarar av att både vara ond och intressant på samma gång. Både Tony Jay (originalet) och Stefan Ljungqvist (svenska versionen) gör perfekta Frolloröster.

Disneyfieringen. (SPOILER I DETTA STYCKE) Här har vi återigen en enormt tragisk berättelse som på ett eller annat sätt behövde Disneyfieras. I mina ögon gjorde man precis det man behövde göra och inte mer. Quasimodo behöver inte få Esmeralda på slutet. Det behöver inte sluta i kärlek och familj så länge drömmen som den framställs i början går i uppfyllelse (filmen avslutas på torget framför Notre Dame, där Quasimodo hyllas som hjälte – mitt ute i det ”out there” han alltid drömt om). Det har klagats på att Quasimodo inte får kärleken också, och därmed berövas på den bonus som Ariel, Belle, Herkules och Jasmin, vilka inte heller inledningsvis ”drömde” om den, får. Vad säger det egentligen om Disneys syn på handikappade? Samtidigt bör det poängteras att inte heller Pocahontas (1995, året innan) får kärleken, utan får nöja sig med att ha uppfyllt sin dröm om att hitta sin roll. Dessutom har det faktum att Disney alltid varit så måna om att avsluta med kärlek och familj och lyckliga i alla sina dagar fått utstå en hel del kritik i modern tid.

Esmeralda. Jag älskar henne. Så tuff. Och samtidigt så godhjärtad. Och så vacker. Troligen min första tecknade kärlek.

Esmeraldas get. Tar högst humorpoäng.

Kort och gott, en i mina ögon närmast perfekt Disneyfiering av en av alla tiders främsta litteraturklassiker.

Filmbetyg: 5 av 5

Musiken

Var börjar man? Vi tar lite bakgrundsinformation.

Ringaren i Notre Dame var den femte av de numera totalt åtta filmer som Alan Menken skrev musiken till. För texterna står Stephen Schwartz, som kanske är mest känd som tonsättare själv, med filmer som Prinsen av Egypten (1998) och musikaler som Wicked (2003) på CV:et. Bakgrundsmusiken till Ringaren nominerades till en Oscar, men vann tyvärr inte. Dessutom nominerades inga sånger, vilket gör soundtracket i sin helhet till något av ett fiasko för Menken (åtminstone i ljuset av det faktum att samtliga av hans tidigare Disneyfilmer tagit hem priser i båda kategorierna).

Det är dock oerhört lätt att älska musiken i Ringaren. Den är lyssnargodis för alla som gillar sådana där typiskt ”episka” soundtracks, med massor av svulst och fortissimo-mollackord. Men det går också att lyssna närmare, varvid man lär upptäcka att Ringaren i Notre Dame är Menkens mognaste och orkestreringsmässigt mest komplexa verk. Man kan skriva uppsatser om hur lysande konstruerade ”Transformation” ur Skönheten och Odjuret (1991) och ”Farewell” ur Pocahontas (1995) är, men frågan är ändå om de kan tävla med den elementrikedom som präglar öppningsnumret ”Bells of Notre Dame” (”Sång i Notre Dame”) i Ringaren. Ja, lyssna på det, och tänk bort text, melodi och svulst! Det finns så mycket att upptäcka!

Om man ser till det stora hela så skulle jag nog inte säga att sångerna riktigt når upp i samma nivå som de i Skönheten och Odjuret, men samtidigt måste man prisa Menkens förmåga att skriva låtar som känns nya och sofistikerade. ”Out There” (”Solsken”) har kommit att bli en av mina stora favoriter bland Disneylåtar, för att den är mer än bara glad dur och kliché. Versen, som följer en duett mellan Quasimodo och Frollo, är uppbyggd på åttondelsnoter där varje ton förekommer parvis om en mittpunkt (för att beskriva det ganska uselt), och som höjs ett snäpp för varje fras. Refrängen, sedan, inleds med ett intervallhopp om en septima (från D till E, oktaven under). Det är sällan nyckelordet i en sång presenteras på det sättet, och faktum är att ”Out There” är rätt svår att nynna om man inte är van musiker. Menken lyckas emellertid ge sången just den där touchen av unikhet utan att det på något sätt låter konstigt eller krystat.

Esmeraldas ballad ”God Help the Outcasts” (”Esmeraldas bön”) är, om än inte lika melodiskt särpräglad som ”Out There”, mycket vacker. Frollos sång ”Hellfire” (”Som eldar”) är byggd på mollversionen av filmens karakteristiska kyrkoklocksklingande huvudmotiv (det förekommer i dur när Quasimodo är i bild), och placerar därmed elegant filmens skurk på den sakrala skuggsidan. Frollo, en lagens man, rättfärdigar sina illasinnade handlingar genom sina förvrängda uppfattningar om kyrkans lärdomar. Quasimodo, som sedan barnsben fått lära sig att han är en ond ande och ett monster, är Frollos motsats i den bemärkelsen. Därav ”vem är väl monster och vem är väl man?”. Därav den så effektiva skiftningen från D-moll till D-dur mot slutet av ”Bells of Notre Dame”, när vi för första gånger ser Quasimodo.

En annan högpoängare bland sångerna som man ofta glömmer bort att lyssna på ordentligt:  ”Court of Miracles” (”Mirakelgården”).

Musikbetyg: 5 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.