Skönheten och Odjuret (1991) – Disneytisdag #4

Det där med Disneytisdag är ju ett på alla sätt briljant koncept. För tre år sedan när jag passionerat började samla på Disneyklassiker på DVD hade jag inte en tanke på att jag några år framåt i tiden skulle ha en akademisk ursäkt för att se en Disneyfilm varje vecka. Lite extra trevligt blir det när man får se Skönheten och Odjuret.

... läs mer

Vid din sida (1998)

Det tog emot att i rubriken använda den svenska titeln för Stepmom (1998), eftersom den är så dålig så att det är både min uppfattning och min övertygelse att de flesta svenskar använder originaltiteln. Vem fattar egentligen de där besluten om en films titel ska översättas eller inte. Om man inte kan översätta Schindler’s List till ”Schindlers lista”, varför ska man översätta Stepmom till ”Vid din sida” – en titel som man bara med väldigt god vilja kan få till att passa filmens handling.

... läs mer

Prinsessan och grodan (2009) – Disneytisdag #3

Under ett årtionde där det mesta kändes fel med Disneys nyproduktioner lyckades de i slutändan hitta framgångsreceptet. Lilo & Stitch (2001), Vilddjuren (2006), Familjen Robinson (2007), och Bolt (2008) känns ganska beiga allihop, som om Disney envist försökt eftersträva liknande framgångar som Pixar njöt av under samma period. Disney försökte vara innovativa. Det behövdes. Men de gjorde på fel sätt.

... läs mer

Huvudjägarna (2011)

Antalet norska filmer jag har sett kan räknas på ett pekfinger. Ja, jag kan faktiskt inte komma på en enda annan norsk film för stunden. Ett par TV-serier har jag sett. Igår kväll blev dock thrillerkväll med Huvudjägarna – en filmatisering av Jo Nesbøs roman med samma namn, som jag naturligtvis inte har läst eftersom antalet moderna kriminalromaner jag läst också de kan räknas på ett pekfinger.

... läs mer

Dancer in the Dark (2000)

Lars von Trier. Antingen älskar man honom eller så hatar man honom, brukar det sägas. Jag vet inte jag. Det där ”antingen älskar eller hatar” är ett uttryck som används alldeles för ofta. Jag kan personligen känna att von Trier står för flera fantastiska filmskapelser, medan flera av hans verk mest känns förbryllande …utan att vara usla. Nu har jag för första gången sett Dancer in the Dark, och känner att om man vill koppla både hat och kärlek till von Trier så är det kanske mest på grund av att man som enskild individ faktiskt kan älska och hata den prisade danske regissören på samma gång.

... läs mer

Liftarens guide till galaxen (2005)

Någonting är bara mycket fantastiskt med en manodepressiv robot vars röst görs av Alan Rickman. Det faktum att manodepressiva sällan uttrycker sin olycklighet genom att gå runt och stöna och säga ”jag är olycklig” eller ”ingen lyssnar på mig” kan vara varför. Det är just det som gör Douglas Adams berättelse så fantastisk. Existentiella bryderier släpps ut i det fria, med en god portion komik och distans, utan att trampa vare sig deistiska religioner eller mer vetenskapligt grundade livsåskådningar på tårna (eller, om man ska vara lite kinkig, genom att trampa ungefär lika mycket på alla tår, vilket som tur är inte torde göra alltför ont hos den enskilda individen). Vad är svaret på livet, universum och allting? Svaret ”42” till denna icke-fråga räcker gott för att vi ska sluta fundera för en stund, och få oss ett rejält antal goda skratt.

... läs mer

Brighton Rock (2010)

Det kändes ju på förhand lite spännande att se en film som utspelar sig i ens nuvarande hemstad. Såhär på efterhand känns det tyvärr som att det enda spännande med Brighton Rock var just det. Att morden utspelade sig ungefär där jag igår promenerade. En liknande promenad idag, trots den växlande molnigheten, hade varit att spendera eftermiddagen bättre.

... läs mer