Purpurfärgen (1985)

Purpurfärgen. En av de få Spielberg-filmer som helt och hållet saknar musik skriven av John Williams. Istället är det den legendariske producenten Quincy Jones som står för the score. Trots det känns musiken mer klassiskt skolade Williams än jazzmusikern Jones.

The Color Purple (1985) on IMDb

PurpurfärgenTitel: Purpurfärgen

Originaltitel: The Color Purple

Premiärår: 1985

Regissör: Steven Spielberg

Kompositör: Quincy Jones

Medverkande: Whoopi Goldberg, Danny Glover, Oprah Winfrey m.fl.

Filmen

Den unga afroamerikanska kvinnan Celie (Whoopi Goldberg) växer upp i början av 1900-talet. Det börjar med att hon blir gravid med sin pappas barn (som direkt tas ifrån henne). Sedan gifts hon bort mot sin vilja, och tvingas spendera år efter år med ärkemanssvinet Albert (Danny Glover). Vi får följa Celie i trettio (måttligt miserabla) år av hennes liv.

Purpurfärgen är inte världens mest actionpackade film, men den är snyggt berättad och ruskigt snyggt filmat (det är sällan, halvt färgblind som jag är, som jag faktiskt vaket uppmärksammar en bild i en film och tänker ”wow, what a great shot”). Därtill har vi förstås en god portion Spielberg-sentimentalism, som har som främsta karaktärsdrag att alltid nästan men aldrig riktigt gå överstyr (jämför Bay-sentimentalism). Världsregissören lyckas onekligen få till ett maximalt antal minnesvärda cinematiska moment med den berättelse han hade att tillgå (som med all säkerhet gör sig perfekt i bokform).

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

Vid Oscarsgalan 1986 tog John Barry hem statyetten för Best Original Score, för sin musik till Mitt Afrika (1985). Medan Barry har skrivit fullkomligt oförglömliga melodier, så har jag alltid haft den starka uppfattningen att huvudtemat till Meryl Streep-klassikern är ett av de mest överskattade i filmmusikhistorien. Det är något som tilltalar mig mer i Purpurfärgen. Quincy Jones må inte vara mest känd som filmmusikkompositör, men till den här filmen skrev han ett färgsprakande och ofta slående vackert soundtrack som på alla sätt förtjänade sin Oscarsnominering.

Det sextoniga, smått lekfulla huvudtemat klingar av nostalgi, och av drömmar om en aldrig glömd barndom. Det är genom tro, hopp och vänskapen till Sofia (Oprah Winfrey) och Shug Avery (Margaret Avery) som Celie tar sig igenom år av fattigdom och förtryck, och på ett liknande sätt upplever jag att Jones musik erbjuder en ständig tillflyktsort från filmens tyngre scener och sekvenser. Kanske gör den i viss utsträckning filmen en otjänst. Det blir aldrig riktigt jobbigt att se Purpurfärgen (på samma sätt som det blir att se, för att nämna ett aktuellt exempel, 12 Years a Slave).

Det bör nämnas att inte mindre än 11 personer utöver Jones delade på Oscarsnomineringen för bakgrundsmusiken i Purpurfärgen. I vilken utsträckning och på vilket sätt alla dessa musiker drog sina strån till stacken har jag tyvärr inte hittat källor på.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

2 comments on “Purpurfärgen (1985)

  1. Måste erkänna att jag är lite nyfiken på en omtitt. Purpurfärgen brukar ju annars får en hel del skit för sentimentalitet, men jag har inte sett den sedan det begav sig på bio och då grinade jag som ett barn. Vilket jag iofs nästan fortfarande var då 😉

    • Där ser man! Ja jag tyckte nog att sentimentaliteten befann sig på en acceptabel nivå ändå trots allt, men jag tror också att jag har en tämligen hög sentimentalitetströskel. Jag brukar hinna fälla ganska många tårar innan kräkreflexerna börjar triggas 😉

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.