Prisoners (2013)

Skojigt att få skriva om en film som ännu inte haft svensk premiär än. Prisoners är en dramathriller med massor av spännande namn, en kanadensisk regissör, musik av en isländsk kompositör, och en förfärlig mängd kallt Pennsylvania-regn.

Prisoners (2013) on IMDb

PrisonersTitel: Prisoners

Originaltitel: Prisoners

Premiärår: 2013

Regissör: Denis Villeneuve

Kompositör: Jóhann Jóhannsson

Medverkande: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis m.fl.

Filmen

Hugh Jackman spelar Keller Dover, en vanlig, gudfruktig man som driver en snickerifirma som går sisådär. Han har en fru (Maria Bello), en tonårig son, och en sexårig dotter. På Thanksgiving promenerar hela familjen till familjen Birch (Terrence Howard, Viola Davis + två barn varv den ena också är en sexårig dotter) för att dinera och socialisera. Kellers dotter Anna ber sedan om lov att gå hem en sväng med vännen Joy för att leta efter sin visselpipa som varit borta i 133 dagar. Föräldrarna går med på det. Barnen går. De kommer inte tillbaka.

Prisoners handlar om utredningen av döttrarnas försvinnande, med Detective Loki (Jake Gyllenhaal) i spetsen. Den handlar också om en faders kärlek till sin dotter, och det han förmår ta sig till i sin fulländade desperation. Keller Dover må vara en av fyra föräldrar drabbade, men det är Hugh Jackmans och hans sätt att handskas med den grymma situationen som vi huvudsakligen får ta del av.

Prisoners är en fruktansvärt kall film. Hur clichéartat det än må verka så finns det få saker som påverkar sinnesstämningen som påtagligt som ett närmast konstant regn. Och regnar det inte så är det fortfarande oerhört grått och vått. Sen svensk höst utan ljusglimtar. Och sedan stundtals lite snö på det.

Det är också en film som verkligen tar sig tid att lyfta fram smärtan och frustrationen. I regel brukar jag känna att 153 minuter är alldeles för långt för en thriller av denna sort, och nog kunde den ha klippts lite mer, men samtidigt upplever jag att varje utdragen scen har ett crescendo – en bitande, eskalerande värk. Det är ingen lätt film att se, men det blir heller aldrig tråkigt. Ett effektivt tillämpande av religiösa bildspråk ger själva brottutredningen – om än inte det bästa med filmen – färg och nyans.

Hugh Jackman är i vanlig ordning riktigt övertygande. Han är den vanliga pappan med den tråkiga jackan, men har lika starka känslor som vilken superhjälte eller Jean Valjean som helst. Även Jake Gyllenhaal, som den klipske och beräknande detektiven, gör en strålande insats (hans självmedvetenhet och tendens att mumla för sig själv förmår faktiskt frambringa ett och annat kollektivt fniss från publikens sida).

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

Jóhann Jóhannsson är en av de 323,805 islänningar som jag aldrig hört talas om. Prisoners är hans första riktiga storfilm som kompositör, och faktum är att han ser ut som exakt rätt man för filmen. En blek, skandinavisk man som vet vad kyla är. Och det är just det där rysligt ”kalla” han lyckas få fram allra bäst.

Många thriller-soundtracks tenderar vara ganska tama – just för att man inte kan röra sig riktigt hur som helst som musiker. Det finns sällan utrymme att utveckla små motiv och teman för specifika personer, och det fungerar nästan aldrig att tänka för stort. Det blir att man som kompositör lägger en låg, hotande orgelpunkt (lång, utdragen ton) i var och varannan scen och piffar till den med lite elektroniska effekter. Om thrillern tar fart i någon sorts intensiv jakt kan man också ta sig friheten att sätta ett tempo och arbeta kring en puls.

I Prisoners finns det väldigt sällan utrymme för att ge musiken en puls, eftersom filmen i sig inte är tempodriven. Och givetvis inleds många av Jóhannssons av just de där karakteristiska orgelpunkterna. Men det finns också finess och klangfärgsmässig komplexitet. Det finns så mycket mer än den där ultralåga kontrabordunen som lite halvslappt satts in för att bråka lite med vårt undermedvetna och få oss att känna oss illa till mods.

Jóhannssons huvudtema hittar den perfekta balansen; det är subtilt, men inte ointressant. Harmoniken är smidd till yttersta perfektion genom hela filmen. Musikvetare lär lägga märke till att Jóhannsson ofta undviker molltersen, eller håller den i bakgrunden. Istället läggs emfas på kvinterna, och ibland nonorna, vilket bidrar till den där ihåliga, karga känslan. Även en moll-treklang ger ju en viss värme och trygghet, men är den inte fullständig så uteblir sådana lugnande känslor.

Det skulle inte förvåna mig om det blev fler välbetalda uppdrag för denne islänning inom den närmsta framtiden.

Musikbetyg: 4 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.