Pocahontas (1995) – Disneytisdag #7

Nu växlar jag mellan Disney och Disney här. Det var ju oundvikligt förstås. Dra igång ett tema alldeles före höstterminen som tvingar dig att ägna dig åt en särskild filmgenre, och den blir snabbt den enda du hinner med. Men det är som det är! Dags för nästa coola Disneybrud.

Pocahontas (1995) on IMDb

PocahontasTitel: Pocahontas

Originaltitel: Pocahontas

Premiärår: 1995

Regissörer: Mike Gabriel, Eric Goldberg

Kompositör: Alan Menken

Medverkande: Irene Bedard, Mel Gibson, Linda Hunt  m.fl.

Filmen

Jag har svårt att sätta fingrarna på vad det är som inte riktigt fungerar i Pocahontas. Kanske är det för att de komiska inslagen saknar effektivitet. Kanske är det för att dramatiken aldrig når sin potential, eller ens kommer i närheten. Kanske är det för att manuset känns halvtråkigt här och där. En allmän brist på finess. En story som inte matchar de färgsprakande illustrationerna.

För det är en hel del jag gillar. Pocahontas själv är en viktig kvinnofigur i Disneyhistorien. Det är inte bara i början kärleken inte intresserar henne. Den förblir sekundär genom hela filmen, och väljs till och med bort. Pocahontas är först och främst ute efter att hitta sin väg – att förstå sitt kall och följa det. Och det är inte i en blond och muskulös mans armar hon kommer att hamna. Hon blir en fredsfurstinna. En skogens och naturens väktare.

Dessvärre har det den negativa följden att relationen mellan Pocahontas och John Smith förblir ganska kall. Deras förhållande definieras av ”Färger i en vind” där Pocahontas är läraren och John Smith eleven. Den kärlekssång som ursprungligen fanns klipptes bort sent i produktionen, vilket bidrar till att några av de avslutande amorösa fraserna känns påklistrade och lite desperata. Det blir inte så vackert som man skulle vilja ha det. Och därmed inte heller så smärtsamt när Pocahontas i slutändan väljer bort John Smith.

Mest retar jag mig nästan på rösterna, som nästan samtliga saknar emotionellt djup. Den här gången såg jag filmen på engelska, och den enda röst jag gillade var pålitliga David Ogden Stiers i rollen som den osympatiske Radcliffe. När jag för ett par år sedan såg den svenska versionen vill jag minnas att jag nästan var arg över hur uselt den redan bleka dialogen levererades.

Det är inte så roligt, och inte så spännande, och inte så känslomässigt engagerande att se Pocahontas. Filmens behållning är Pocahontas själv. Tänk om man var som henne.

Filmbetyg: 2 av 5

Musiken

Det är sällan det går från kalkon till kanon i en artikel, men i fallet Pocahontas blir det ett undantag. Musikmässigt slaktar Alan Menken och Stephen Schwartz (texter) de flesta andra Disneyfilmer med en rad oförglömliga melodier som dessutom länkas ihop väldigt elegant. Lägg märke till hur de inledande fraserna i ”Floden har sin egen väg” ekar av ”Lika lugnt som trummans slag”, fast med den uppenbara skillnaden att floden inte alls är lugn.

Den första sången som skrevs för filmen var ”Colors of the Wind” (svenska – ”Färger i en vind”), som är en av de bästa sånger som komponerats för en Disneyfilm. Och jajamensan, refrängen återkommer i briljant orkestertappning i en slutscen som i en enda musikalisk gest verkar gå in för att kompensera för resten av filmens brist på dramatik och känsla. Disney har skapat musikdrivna öppningsscener som fullkomligt fått en att tappa andan (Lejonkungen och Ringaren i Notre Dame tar högst poäng), men om man ser till slutscener så finns det inga (inte ens den i Skönheten och Odjuret) som kan mäta sig med den i Pocahontas. Det behövs 30 sekunder för att man ska glömma att man faktiskt inte haft en särskilt angenäm filmupplevelse fram tills dess.

Liksom Skönheten och Odjuret saknar Pocahontas dåliga, eller ens tråkiga sånger. ”Vildar” och ”Mitt, mitt, mitt” är båda lysande, och mysigt atmosfäriska ”Hör med hjärtat” är slående vacker i sin korthet.

Det skapas oundvikligen en audiovisuell obalans när det känns som om komponenterna spelar i helt olika ligor, vilket tveklöst är fallet i Pocahontas. Men det finns väldigt få saker som Menken och Schwartz hade kunnat göra, eller skulle ha gjort annorlunda.

Musikbetyg: 5 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.