Nymphomaniac (2013)

Det är med en recension av en drygt fyra timmar lång film om sexberoende som jag ämnar avsluta en lång och trevlig sejour av bloggande här på Filmmusik.nu. Nja, riktigt så dramatiskt blir det inte. Bloggen kommer att återupptas ett par månader fram i tiden – förhoppningsvis i mitten av maj. Anledningen är att det helt enkelt är vansinnigt svårt att kombinera ett aktivt studie- och föreningsliv med aktiva webbprojekt (aktiva som i kräver regelbunden uppdatering), och det kommer att bli ovanligt vansinnigt svårt under de kommande veckorna. Ni har säkert redan märkt att det blivit allt glesare mellan inläggen på senare tid.

Jag har haft ett uppsving av besökare på sistone, så det känns lite trist. Men förtrösta i att jag kommer tillbaka – starkare än någonsin!

Och så tillbaka till den drygt fyra timmar långa filmen om sexberoende.

Nymphomaniac: Vol. I (2013) on IMDb

NymphomaniacTitel: Nymphomaniac

Originaltitel: Nymphomaniac

Premiärår: 2013

Regissör: Lars von Trier

Kompositör:

Medverkande: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Stacy Martin m.fl.

Filmen

Nymphomaniac kan ses som den tredje filmen i von Triers ”depressionstrilogi”, och i vanlig ordning så sparar han inte på krutet, vare sig det gäller starka bilder eller starka teman.

Den åldrade juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar en illa misshandlad Joe (Charlotte Gainsbourg) i en gränd. Han hjälper henne på fötter, och erbjuder henne en sängplats i sin lägenhet. Så småningom börjar Joe berätta om sitt liv som nymfoman. Seligman lyssnar fascinerat på, och är inte sen med att koppla Joes berättelser till literära fenomen. Faktum är att hans referenser är så outtömliga och akademiskt mekaniska så man undrar om han lärt sig någonting utanför litteraturens värld.

Sedan får vi följa Joe som ung (Stacy Martin), allt från det att hon upptäcker sitt könsorgan tills det att hon har samlag med tio män per natt. Andra delen av filmen handlar huvudsakligen om en lite äldre Joe (nu spelad av Gainsbourg), som gradvis tvingas utstå alla de konsekvenser som hennes beroende medför. Det är vackert, det är starkt, och det är hänförande. Varje kapitel (det finns åtta) erbjuder en nya inblickar, nya perspektiv, och nya smärtor.

Om filmen på något sätt är sexistisk så är det möjligen i hur merparten av dess män porträtteras (en syn väl sammanfattad i ett litet bildcollage med penisar, någon gång i mitten av filmen), men det är väl förmodligen berättigat på flera sätt. Tacksamt nog undviker filmen de flesta klichéer som hör filmer om sexuellt frigjorda kvinnor till.

Manuset är ovanligt poetiskt och pretentiöst konstruerat. Jag både gillar och ogillar det. I viss bemärkelse känner jag att von Trier hade kunnat överväga en annan Seligman. Stellans visuella utstrålning går det inte att klaga på, men hans språkliga prestation är ganska beige. Lite som Marion Cotillards i The Dark Knight Rises. Som om han fokuserar lite för mycket på att leverera alla svåra ord (t.ex. tungövningar som ”wholheartedly”) på felfri Skarsgårdamerikanska.

Trots den poetiska tonen så bäddar inte Lars in sina budskap i övertjusiga formuleringar. Tvärtom känns många av filmens ”lärdomar”, om man nu bestämmer sig för att hitta sådana, ovanligt tydliga. Ett tydligt tema som verkar genomsyra flera av Lars filmer (och uttalanden också för den delen) är hans bekämpande av allmänt erkända sanningar kring godhet och ondska. Vare sig samhället vill döma ut depression som ett tillstånd snarare än en riktig sjukdom, framställa sexberoende som en dödssynd, eller monstrifiera pedofili, så är Lars där och erbjuder alternativa perspektiv.

Nymphomaniac är en av von Triers bästa filmer, och den hade faktiskt kunnat få vara ännu längre än fyra timmar.

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

Lars von Trier fortsätter visa prov på den där strålande fingertoppskänslan när det gäller musikval. I Melancholia (2011) fick vi höra preludiet till Tristan und Isolde (1865) om och om igen, och ändå kändes det helt rätt varje gång det startade. I Nymphomaniac ser vi mer varierade inslag, med Rammsteins ”Führe mich” som första chockmoment. Här är Lars inte först. Rammstein kan höras i allt från The Matrix (1999) till Lilja 4-Ever (2002). I synnerhet när det gäller den sistnämnda är likheterna i tillämpning slående.

Och visst fungerar det även med Shostakovich och Saint-Saëns och de andra klassiska verken som förekommer i filmen. En sats ur Bachs Orgelbüchlein vävs dessutom in i en av metaforerna på ett snyggt sätt (visserligen i en påfallande påtvingad sekvens som är långt ifrån filmens starkaste).

Ändå kan jag inte hjälpa att fråga mig själv om det inte fanns utrymme för Lars att göra något annat här. Det är mycket med Nymphomaniac som känns fräscht i förhållande till andra filmer ur danskens oeuvre, men som konceptuell approach är det inget med musiken som överraskar, och inget som känns överdrivet genialiskt. Det finns ju så mycket en film kan vinna på en unik musikalisk identitet. Hur och i vilken form har jag förvisso väldigt svårt att visualisera, men i sin nuvarande form känns filmens musikaliska profil ovanligt intetsägande. Kanske har jag skämt bort mig med tidigare von Trier-filmer, som mer omedelbart fångat mig musikaliskt. Med all säkerhet borde jag se filmen en gång till. Måhända måste jag då till och med gå tillbaka till den här recensionen och möblera om bland formuleringarna. Men just nu blir det bara en trea.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.