Musik i film: en guide till att förstå filmmusik

Musik i filmVad gör egentligen filmmusik? Varför ska man ha musik i film? Det är frågor som man kanske inte ställer sig så ofta. Vissa menar att de nästan aldrig lyssnar på en films musik aktivt, men att de naturligtvis hör den. Vissa kanske försöker lyssna lite mer aktivt på den – åtminstone tillräckligt aktivt för att efter en kväll i biosalongen känna sig upplysta nog för att häva ur sig något i stil med att ”musiken var bra”.

Det är sällan ”fel” att inte aktivt lägga märke till filmmusiken. I de allra flesta fall är det inte meningen att den ska dra all uppmärksamhet till sig. Likväl skadar det inte att ta en stund då och då och försöka få grepp om hur musiken påverkar vår filmupplevelse.

Därför har jag satt ihop en lista över 16 funktioner musik kan ha i en film. Till min hjälp har jag fyra klipp från olika filmer, nämligen följande:

  • ”Stuck in the Middle” – En scen från Quentin Tarantinos Reservoir Dogs (1992)*.
  • ”Circle of Life” – En scen från Disneys Lejonkungen (1994).
  • Donald and Pluto (1936) – Kortfilm från Disney.
  • ”Come play with us” – En scen från Stanley Kubricks The Shining (1980).

Börja gärna med att ta en titt på klippet!

I detta klipp ur Reservoir Dogs torteras en uniformerad polis av en psykotisk brottsling – Mr. Blonde – till tonerna av ”Stuck in the Middle With You” Med Stealers Wheel. Musiken här är diegetisk, vilket innebär att inte bara vi i publiken utan också personerna i filmen kan höra musiken. Den kommer liksom från filmen – något vi är säkra på eftersom Mr. Blonde sätter på en radio. Musiken fyller också många funktioner:

1. Filmmusik kan skapa stämning.

Varför just detta klipp för att illustrera den mest uppenbara av poänger? Jo, musiken här är intressant för att den skapar en stämning som inte samtidigt skapas av det visuella. Det vi ser är en blodig tortyrscen. Det vi borde känna är skräck och förfäran. Men musiken distanserar oss från sådana känslor. Det rent ut sagt hemska i sekvensen transformeras till något ironiskt och närmast komiskt – en känsla som är både tröstande och smått obehaglig på samma gång.

2. Filmmusik kan få oss att skifta fokus.

Texten spelar en viktig roll här, och dess innebörd ger scenen en ytterligare dimension. ”Clowns to the left of me / Jokers to the right, here I am / Stuck in the middle with you”. Texten är inte skriven för filmen, men tycks i sammanhanget anspela på mannen som ligger och blöder i bakgrunden – Mr. Orange (SPOILER ALERT). Mr. Orange – en polis som antagit rollen som brottsling – är så att säga ”stuck in the middle”. Avslöjar han sig själv genom att skydda polisen i stolen (han är beväpnad) så förlorar han sina chanser att sätta fast hela ligan. Gör han ingenting är hans kollega i livsfara. Vi görs medvetna om detta dilemma genom musiken, medan Mr. Orange visuellt bara hålls i bakgrunden. Tarantino har själv påpekat att detta var ett av hans syften med att använda låten.

3. Filmmusik kan karakterisera.

Det är Mr. Blonde själv som sätter på denna musik – en typisk ”catchy tune”, som han anser lämplig för lite hederlig polistortyr. Musiken blir på det hela taget effektivare än dialogen när det gäller framställningen av Mr. Blonde som den psykotiske sadist han är.

4. Filmmusik kan forma våra uppfattningar.

Vid det här skedet i filmen vet vi inte mycket om Mr. Blonde, och hur tolkar man egentligen hans ansiktsuttryck i början av klippet? De är faktiskt både vaga och tvetydiga. Är han sinnessjuk på något sätt? Är han fokuserad och allvarlig? Det är med hjälp av musikens motsägelsefullt glada, enkla melodier och konventionella ackordföljder som vi fastställer att Mr. Blondes ansiktsuttryck beskrivs bäst som sadistiska, och att just ordet ”sadist” nog beskriver personen med kniven väl. I det här sammanhanget verkar denna punkt snarlik punkt 3, men i många fall kan musiken forma våra uppfattningar om det vi ser utan att ha något med psykologisk karaktär att göra. Tänk dig exempelvis en filmisk vy över en solig sommaräng, ackompanjerad av tunga, dystra bleckblås-mollackord. I en sådan scen skulle musiken forma vår uppfattning om en plats, snarare än om en person.

5. Filmmusik kan skapa emotionella kopplingar mellan filmens personer/figurer och publiken.

Musik spelar ofta en nyckelroll när det gäller att fånga upp och placera våra sympatier som åskådare/åhörare. Om ni har hört Prokofjevs musiksaga Peter och vargen (1936) så vet ni att huvudpersonens Peters ledmotiv (öppnas i ny flik) är oerhört glatt och positivt, och som åhörare är vi snabba med att identifiera oss med honom. Och Peter är hjälten, så där är allt i sin ordning. Genom ”Stuck in the Middle” och dess nostalgirika, dansvänliga rytmer, är det emellertid med en smått blodtörstig, sadistisk brottsling vi på något sätt dras till. Musiken skapar ett känslomässigt band mellan oss i publiken och psykopaten på vita duken! Åtminstone gör den en stor del av jobbet.

6. Filmmusik kan skapa enhetlighet.

Klippet skulle behövt vara lite längre, men det är ändå ganska tydligt att musiken tillåts organisera den här sekvensen. Det är genom musiken som klippen förenas till en enhetlig och strukturellt begriplig scen.

För följande funktioner, vänligen ta en titt på nästa klipp!

De inledande minuterna ur Lejonkungen (1994) utgör den kanske mest kända tecknade scenen i filmhistorien. Även här utför musiken flera jobb. Sången ”Circle of Life” komponerades av Elton John, och arrangerades här av Hans Zimmer.

7. Filmmusik kan ange och/eller belysa geografisk plats.

Musiken vittnar om att vi är i Afrika redan innan vi förmår klistra ihop de bilder vi presenteras med till ett geografiskt sammanhang. Och det på ett extraordinärt sätt med Lebo M:s läckra röst.

8. Filmmusik kan upphäva vår misstro.

Den här låter lite konstigt, men faktum är att musiken är en starkt bidragande faktor till att vi med hull och hår sväljer det vi ser. Det vi ser är en stor mängd djur som tycks lystra till något sorts kall, varpå de ger sig av på pilgrimsvandring för att hylla en nyfödd lejonkung. Musiken ger dessa förbryllande scener mening och koherens, och hindrar oss således från att ifrågasätta vad som pågår. Visst, den här sortens magi förväntar vi oss av en Disneyfilm, men tänk också på de filmer där det fullt realistiska mixas med det orealistiska (t.ex. King Kong). I scener där vi som åskådare introduceras till de där onaturliga tingen eller fenomenen, så är det väldigt sällsynt att musiken uteblir! Funktionen är en av de mest teoretiserade inom filmmusikvetenskapen, och heter på engelska ”suspension of disbelief”.

9. Filmmusik kan påverka vår tidsuppfattning.

Musik används nästan alltid för att visa på att tiden går – i regel snabbare än den realtid som vi uppfattar. I klippet tar det ca två minuter för djuren att uppfatta kallet, inleda sin pilgrimsvandring, och ta sig till ”Pride Rock”. Musiken fortlöper logiskt inom realtidsramen, men ackompanjerar och länkar samman händelser som det skiljer timmar och dagar emellan. Likadant är det i många romantiska (ofta komedi- eller drama-) filmer, där manuset vill visa på att det går en längre tid utan nyckelhändelser – ofta genom att låta en populär sång spela medan en längre rad klipp visas ur huvudpersonernas liv under denna tidsperiod. När sången (eller bakgrundsmusiken) är över kan det ha gått både månader och år. Utan musik blir sådana montage krångliga att begripa rent tidsmässigt.

10. Filmmusik kan koppla samman scener och personer/figurer.

På samma sätt som musik kan spela med vår tidsuppfattning och länka ihop oss med filmens personer eller figurer, så kan den skapa band mellan filmens individer, mellan individer och platser, mellan individer och särskilda mål och så vidare. I Elton Johns genialiska sång med Hans Zimmers fantastiska arrangemang förs alla de figurer vi ser samman genom sina gemensamma mål (”Pride Rock”), och (delvis tack vare texten) genom livets cirkel, av vilka de alla är en del. Lägg exempelvis märke till hur musiken belyser den direkta kopplingen mellan solen – symbolen för livets stora kretslopp, och savannens djur. Den första karakteristiska frasen (framförd av Lebo M) ackompanjerar först bara solens uppgång. Därefter upprepas frasen (0.13), nu med fokus på djuren, vilka alla vänder sig mot just solen!

11. Filmmusik kan ge en scen tempo.

Musikens förmåga att ge tempo och energi åt en scen är viktigare än man tror. Djur som förflyttar sig utan att säga något är egentligen kanske inte så spännande, men Zimmers smarta arrangemang med den energiska frasen ”Ingonyama nengw’ enamabala” (från 0.27) i spetsen sätter fart på scenen ordentligt. Våra system har lätt för att snappa upp en konstant rytm, varför vi ”reser” genom den här scenen ”flytandes” på en livlig musikfras, istället för att anamma det visuella tempot (t.ex. elefanternas tunga kliv eller giraffernas spatserande). Detta låter förstås lite diffust, men effekten kan jämföras med att resa med en buss. Vårt system snappar upp ett tillfredsställande tempo när bussen rör sig, varför många drabbas av en lätt men påtaglig frustration när bussen stannar vid en hållplats – man upplever att den energi man hade när man reste sig framåt bara tvärdör.

För följande funktioner, vänligen se på nästa klipp.

Donald and Pluto (1936) är en populär kortfilm av Disney. Musiken är skriven av Frank Churchill och Paul J. Smith.

12. Filmmusik kan fungera som ett ledmotiv.

Ett ledmotiv är ett musikaliskt motiv som symboliserar en särskild person/figur, en plats, ett objekt, eller en känsla. Ledmotivet utvecklades genom Wagners operor på 1800-talet, och var vanligt inom den tidigaste Hollywood-musiken. Det fick en renässans i och med John Williams musik till Stjärnornas krig (1977), men används förhållandevis sparsamt idag. Ett ledmotiv behöver inte bestå av en melodi, utan kan också vara ett särskilt ljud eller en effekt. I Donald and Pluto används ett effektfullt ledmotiv för magneten, eller snarare magnetens dragningskraft. Det hörs först i en någorlunda fullständig form vid 0.59, därefter vid 1.11, och återkommer sedan frekvent genom hela filmen. Vill man bekanta sig mer med ledmotiv är ovan nämnda Stjärnornas krig, Slaghöken (1940), eller den här filmatiseringen av Prokofjevs Peter och vargen utmärkta filmer att se.

13. Filmmusik kan imitera.

De stråkstämmor som utgör magnet-motivet är samtidigt ett bra exempel på hur musik kan imitera det visuella. Motivet ”låter” liksom som magnetkraft. Den här tekniken kallas ”Mickey-mousing” och används förstås sparsamt i icke-tecknade filmer.

14. Filmmusik kan kommentera.

Filmmusik tycks ibland verka vilja ge en åsikt. Lyssna exempelvis på basklarinettens lilla nedgående motiv vid 2.50, som nästan verkar säga något i stil med ”nu ser du bra löjlig ut, Pluto!” Tydliga motiviska ”kommentarer” är också de typiska för tecknad film.

För följande funktioner, vänligen ta en titt på nästa klipp.

The Shining (1980) är en psykologisk skräckfilm regisserad av Stanley Kubrick. Wendy Carlos och Rachel Elkind står för en del av soundtracket, medan resten utgörs av klassiska verk utvalda av Kubrick själv.

15. Filmmusik kan förvarna.

Det här är en av de mest gripbara funktionerna. Från det att scenen startar tycks musiken förvarna oss om att något är på väg att hända. Musik används i ett varnande syfte i så gott som varje skräckfilm.

16. Filmmusik kan bedra.

Lägg märke till musikens crescendo fram till 0.10. Den tycks vittna om att något ska inträffa när Danny når fram till väggen för att svänga in i den korridor vi ännu inte ser. Här händer dock ingenting, och musiken börjar bygga upp på nytt. På samma sätt som musik kan varna oss om att något är på väg att hända kan den lura oss att något är på väg att hända!

Det finns naturligtvis otaliga fler funktioner som musik kan ha i en film. Alla kan tyvärr inte listas här. Lägg exempelvis märke till att jag har lämnat ute musikens förmåga att belysa en tidsperiod. Detta beror inte på att den är för uppenbar för att nämnas, utan snarare för att den är oerhört komplex. Att barockmusik används i Barry Lyndon (1975) som utspelar sig på 1700-talet förbryllar förstås inte, men hur tolkar man användandet av rap och 2000-talspopulärmusik i Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby (2013), som utspelar sig under 1920-talet? För att inte tala om alla filmer som utspelar sig på medeltiden som har soundtracks inspelade av en symfoniorkester (en musikensemble som inte fanns före 1700-talet)!

Det är just sådant som gör filmmusik så spännande. När man analyserar den måste man ständigt ställa sig frågor som ”varför här?” och ”vad blir effekten?” Man kan dessutom gå längre och ställa sig frågan ”vad hade hänt om kompositören gjort på det sättet istället?” Och svaren kommer troligen främst ha att göra med oss åskådare och vår känslomässiga medverkan.

* Det här exemplet är lånat från första kapitlet ur Kathryn Kalinaks briljanta bok Film Music: A Very Short Introduction (Oxford University Press, 2010).

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

3 comments on “Musik i film: en guide till att förstå filmmusik

  1. Hej!

    Skön sida och intresse du har!!

    Vi är ett nytt folk/Indie band från Göteborg som precis släppt en platta. Vår musik tycker jag kan bidra till filmvärlden om man hör till text och känsla. Gå gärna in och lyssna antingen på Spotify eller hemsida.

    Fridens.
    /Pelle. Upthehill

  2. Hej!

    Jag är kompositör, musiker och musiklärare. Har bl a studerat musikvetenskap vid Åbo Akademi, här i Åbo, Finland. Gillar din blogg: lättförståelig och klar.

    Jag undrar: känner du till bra dokumentärer om filmmusiken? Dokumentärer som jag kunde ta fram i undervisningen för mina elever i såväl högstadiet som i gymnasiet?

    Mvh,

    Sam Fröjdö, Åbo, Finland

    • Hej Sam!

      Tack, roligt att höra!

      Jag har själv inte sett någon fullång dokumentär som helt fokuserar på filmmusik. Däremot är det ju väldigt intressant att se på kortare klipp från ”scoring sessions” och intervjuer. Man kan alltid utgå från en film som många har sett. Hans Zimmer är rätt underhållande i intervjuer. John Williams är intressant och lyssna på också.

      Andra roliga saker man kan göra är att ”byta ut” musiken i en scen, och sedan fråga eleverna hur de uppfattar scenen. Sedan kan man spela den med originalmusik, eller prova ytterligare en annan variant. Det är ett kul sätt att visa hur filmmusiken direkt påverkar hur vi läser eller uppfattar en scen. ”Forced marriage” kallas experimentet, för övrigt (från Michel Chion).

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.