Mulan (1998) – Disneytisdag #2

Vi hoppar 48 år framåt i tiden till en mycket intressant disneyfierad kvinnofigur – Mulan. Vid sidan med Ringaren i Notre Dame är Mulan en av Disneys mörkaste filmer, och hunnernas hövding Shan-Yu förblir en av de mest skrämmande skurkarna i den tecknade filmens historia.

Mulan (1998) on IMDb

MulanTitel: Mulan

Originaltitel: Mulan

Premiärår: 1998

Regissörer: Tony Bancroft, Barry Cook

Kompositörer: Jerry Goldsmith (score), Matthew Wilder (sånger)

Medverkande: Ming-Na Wen, Eddie Murphy, BD Wong m.fl.

Filmen

Jag är generellt sett inte en person som gärna ser om filmer om och om igen. Mulan är emellertid en sådan där film som jag sett säkert fyra-fem gånger för att det av olika anledningar har blivit så. Det är sällan impulsen ”Nu vill jag verkligen se Mulan”, utan snarare tillfälligheter som orsakat detta, och ändå så kan jag inte sluta hänföras av den. Vi talar om en Disneyfilm som faktiskt är genuint spännande och starkt emotionell, och därtill finns den där exotiska känslan som man som västerlänning bara älskar att gotta sig i.

Mulan är en ung kvinna som går ut i krig i sin åldrade fars ställe. Hon visar sig snart vara en ”natural” som krigare, och vinner soldaternas förtroende och vänskap. Samtidigt fattar hon tycke för den stilige och skicklige kapten Shang. Och så har hon en liten snabbpratande draködla med sig som beskyddare. Alla ingredienser för en perfekt berättelse finns där, med andra ord.

De svenska rösterna har valts med omsorg. Lill-Babs gör en perfekt Mormor, genom att ta det redan säregna i hennes röst och multiplicera med fyrahundrasjutton. Tyvärr försvann sångrösten på kuppen, vilket blir påfallande tydligt i ”Vi blir stolta över dig”. Mikael Persbrandts djupa stämma gör sig strålande bra som skurken Shan-Yu, och vad Divina Sarkanys Mulanröst beträffar finns det inte särskilt mycket att klaga på, även om hon inte gör ”En spegelbild” lika bra som originalets Lea Salonga gör samma nummer (”Reflection”).

Utan att vare sig tveka eller analysera kan jag säga att Mulan definitivt ligger på 10-i-topplistan vad Disneyklassiker beträffar. Kanske till och med topp-5.

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Mellan Oliver & gänget (1988) och Mulan (1998) gick åtta Disneyfilmer upp på biograferna. Sex av dessa innehöll både sånger och bakgrundsmusik av Alan Menken, som av många ses som Disneymusikalens frälsare, och som under perioden i fråga plockade hem totalt åtta Oscarsstatyetter av tolv möjliga.

Menkens sista insats med Herkules (1997) var, om än inte dålig, blek i jämförelse med det han tidigare presterat. För Mulan blev det således nya namn för musikproduktionen. Broadway-låtskrivaren Matthew Wilder fick stå för sångerna. Vad bakgrundsmusiken beträffar var Rachel Portman inledningsvis ett förstaval, och hon kunde ha blivit den första kvinnliga tonsättaren som fått komponera för en Disneyfilm någonsin (har jag fel här så måste någon av de tidiga kortfilmerna ha tonsatts av en kvinna, och i ljuset av att dessa är från 30- och 40-talet så har jag mina tvivel på att så kan vara fallet). Portman fick emellertid dessvärre dra sig ur projektet. Hon blev gravid.

Slutligen anlitades legenden Jerry Goldsmith – ett val som Disney definitivt inte skulle få ångra. Faktum är att Goldsmiths bakgrundsmusik överglänser Wilders sånger på de flesta plan. Det är Goldsmith som ger personen Mulan sin musikaliska krigaridentitet. I början av filmen länkas Mulan samman med den melodimässigt starka ”En spegelbild”, men Goldsmith förhindrar att denna signatursång därigenom blir till ”Mulans tema” i filmen (på samma sätt som ”I solsken” blir Quasimodos och ”Färger i en vind” blir Pocahontas). Faktum är att, om jag inte misstar mig, så tror jag bestämt att Goldsmith fullkomligt ignorerar Wilders sånger i sin bakgrundsmusik (om man bortser från förtexterna).

Istället arbetar Goldsmith med egna teman, och det på ett briljant sätt. Allt från Shan-Yus simpla men hotfulla tretonsmotiv, till Mulans kvicka, heroiska bleckblåstema (som kan sammanfattas med ett ”pa-pa-pa-pa-pa-pa-paaa”). Att vi får höra Mulans tema precis i det ögonblick hon klipper av sig sitt hår (som får agera symbol för just det där hem-, hus- och maketjänande kvinnolivet som Mulan uppenbarligen inte är skapt för), visar på Goldsmiths träffsäkerhet. Det är här Mulan blir Mulan.

Goldsmith använder sig också av ett sorts ”kärlekstema” – också det kolossalt snyggt – som framför allt kommer till sin fulla rätt mot slutet. Han arbetar också med etniska instrument och elektroniska arrangemang, vilket visar på hans oerhörda mångsidighet. Och faktum är att det fungerar strålande – trots att sånger och bakgrundsmusik inte vävs samman som i Menkenfilmerna (såsom Skönheten och Odjuret och Aladdin). På det hela taget ser jag ingen anledning att Goldsmith inte ska få full pott.

Tyvärr känner jag inte samma entusiasm över Matthew Wilders fyra sånger som används i filmen. ”En spegelbild” tar högst poäng, och ”Det ska nog bli män av er nu” har en viss charm. ”Vi blir stolta över dig” fungerar, men är lite lam och etsar sig knappast fast i minnet. ”En tjej att kämpa för” är så tråkig så att man nästan längtar efter den folkmordsscen som avbryter den.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.