Man of Steel (2013)

Då var det dags att försöka sig på en första recension. Jag var igår och såg Man of Steel (2013) på Odeon Cinemas i Brighton, tillsammans med sambo och tvåhundraarton språkresestudenter. Ynglingarna betedde sig över förväntan, men den 3D-föreställning vid betalat för hade hastigt och lustigt nedgraderats till en 2D-föreställning utan vare sig reklam eller trailers i början (förvisso inte så dumt, men nu kunde man ju inte skratta gott till Dumma mej 2-trailern för femtielfte gången). Givetvis har vi fått iväg ett gnälligt mail om dimensionsbristbesvikelsen.

Bra, så det var inledningen. Fem raders babbel, kan det vara lagom? Om man skulle ta och lägga in en tjusig liten faktaruta med alla väsentligheter …

 Man of Steel (2013) on IMDb

Man of Steel (2013)Titel: Man of Steel

Originaltitel: Man of Steel

Premiärår: 2013

Regissör: Zack Snyder

Kompositör: Hans Zimmer

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, m.fl.

Eftersom det här nu ska vara en musik- och soundtracknischad filmblogg så delas recensionen upp i två delar – FILMEN och MUSIKEN. Även om det tenderar, åtminstone i min värld, att finnas en nära koppling mellan hur bra jag gillar en film och hur bra jag finner dess soundtrack, så ges separata ”betyg” på en skala ett till fem. Det finns ju samtidigt gott om kassa filmer vars enda behållning är soundtracket, samtidigt som det finns häpnadsväckande filmiska skapelser som levererar ganska lite i musikväg.

Filmen

300-regissören Zack Snyder står för regin i denna Superman-reboot, som turligt nog inte är skriven eller producerad av densamme, utan av Batman-duon Christopher Nolan och David S. Goyer. Handlingen återspeglar den i Batman Begins (2005), där processen liten pojke blir man och så småningom superhjälte skildras i detalj. Under denna period utgörs mentorskapet av en biologisk fader från den avlägsna, totalförstörda planeten Krypton (en på sin något udda Master and Commander-brittiska brumlande Russell Crowe) samt två jordliga föräldrar (Kevin Costner och Diane Lane – båda briljanta). Därutöver finns en superskurk som på människornas bekostnad vill ge Kryptons befolkning ett nytt hem på Jorden – en General Zod spelad av Michael Shannon (också briljant – men så ser han också extremt elak ut utan att riktigt behöva göra någonting). Vidare finns Lois Lane med i den obligatoriska men här ovanligt nyansrika ”kyss i slutet”-rollen. Amy Adams kändes inledningsvis som fel val för rollen, men efter en liten självanalys tvingades jag erkänna för mig själv att det enda ”rätta” valet vore en tio år yngre pangbrud som inte spelat obehaglig fru i The Master (2012) utan som mest bara haft snyggroller, och det hade ju varit en smula tröttsamt på andra sätt.

Generellt sett kan jag känna att Man of Steel saknar den flerdimensionalitet som genomsyrar sådana filmer som The Dark Knight (2008), som levererar tankeställare i genom dialog och händelseutveckling från början till slut. När Russell Crowes Jor-El brumlar i sin fjärde och femte scen känner jag inte längre att han får ur sig något nytt, och man undrar hur många ”fräscha” insikter superhjältegenren har kvar att erbjuda. Medan exempelvis färjedilemmat i The Dark Knight höll mig filosoferande en hel natt så erbjöd Man of Steel två och en halv timmars underhållning och inget mer. Eller snarare två timmars underhållning. I ljuset av vad den hade att komma med var filmen för lång.

Actionscenerna och andra visuella effekter var, ska det sägas, mäkta imponerande. Likaså kändes Henry Cavill (som jag nog aldrig någonsin sett förut) väldigt rätt i huvudrollen. De där britterna utgör sällan särskilt dumma val när det gäller superhjältar – Christian Bale (Batman) är britt, Andrew Garfield (Spiderman) är britt, Daniel Day-Lewis (Lincoln är faktiskt rätt så superhjältig) är britt. Och han är ju snygg också, vilket en kvinnliga militär elegant låter påpeka mot slutet av filmen i filmens enda inslag av könsstereotyp humor (eller humor över huvud taget). Kanske fick Snyder vara med lite och bestämma i alla fall.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Hans Zimmer är den första filmkompositören som kan beskrivas med det engelska ordet ”celebrity”. Han ställer upp på otaliga intervjuer, spelar in reportage, involverar fansen i musikproduktionen, och har en oerhört charmig tysk brytning.

Zimmer är oerhört bra på mycket av det han gör. Framför allt är han en mästare på musikteknologi och dess potentialer. När det handlar om att väva samman elektroniska ljud och effekter med en levande symfoniorkesters är han en pionjär och en guru. Bland Zimmers tillkortakommanden återfinns hans skolning. Han är inte klassiskt skolad i harmoni eller kontrapunkt, utan har sin bakgrund inom populärmusiken (bland annat som keyboardist i The Buggles).

Zimmers melodier och konventionella ”teman” kommer aldrig att bli så minnesvärda som exempelvis John Williams. Det mästerliga trumpettemat från Superman – The Movie (1978) är svårslaget, men från en annan tid. Fanfarerna skulle aldrig fungera i Man of Steel. ”Zimmersk bombasm” är istället vad som fordras, och det Christopher Nolan-fans lärt sig att förvänta sig.

Jag gjorde ett tappert försök att försöka se Zimmers Clark Kent-tema som någon sorts hyllning till Williams originaltema. Det förekommer ofta i en fragmenterad form, med uppgående kvinter, som jag inledningsvis kände att jag med lite god vilja kunde se som en förminskning av 1978 års Supermantema. Efter ett par genomlyssningar kände jag dock att jag fick ge upp.

Endera stunden är jag besviken över Zimmers tematiska material, och de billiga tricks han ibland tar till för att skapa spänning (jag orkar inte med den där mollskalan i sub-subkontraoktaven upp till tersen – den skapar mer irritation än spänning vid det här laget). Av någon anledning känns det som att Zimmer själv blev frustrerad över att det var det enda han kunde arbeta fram för att underbygga Zods hot ”I Will Find Him” (en av spåren på soundtrackalbumet), för efter tretton sekunder går han över i en åttafaldigt dubblerad slagverksmassaker som över relativt tama ”kör-aanden” och ”oanden” känns som ett smått felplacerat vredesutbrott. Pianomusiken han låter ackompanjera vissa scener i det lantliga och rofyllda Kansas där Clark Kent växer upp gör inte jordföräldrarnas värme och kärlek rättvisa. Vidare är jag tudelad när det gäller Clark Kent-temat, som definitivt fungerar i ”episk form”, men som tycks ha ett underdånigt och servilt förhållande till de bombastiska (ofta maj7-) ackorden.

Men då och då slås jag över hur mästerligt Zimmer har satt ihop detta soundtrack, och hur väl det smälter samman med ljudeffekter och dylikt. Hans motiv och teman må kännas svaga ur ett konventionellt perspektiv, men Zimmer har en förmåga att använda effekter på ett subtilt och finkänsligt sätt som kan ge en enkel, utdragen ton dimensioner. Det skimrande, glittrande motiv som huvudsakligen tycks representera Det Goda Krypton (som förkroppsligas genom Kal-El/Clark Kent) är ingen melodi, men delar en melodis förmåga att påverka oss känslomässigt. Motivet är perfekt balanserat – tack vare Zimmers finkänslighet med reverb-effekterna. Zimmers många frekventa kritiker ignorerar ofta dennes förmåga att skapa affektbetonade musikaliska motiv genom att enbart arbeta med klangfärgen hos en eller ett fåtal toner.

Man of Steel kommer dock inte i närheten av de bästa filmerna med Zimmers musik (såsom Lejonkungen och Pirates of the Caribbean) när det gäller minnesvärde och verkshöjd.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

2 comments on “Man of Steel (2013)

  1. Vi verkar vara av samma uppfattning. Jag skulle också ge filmmusiken 3/5 i betyg. Jag har dock inte sett filmen, men har lyssnat igenom filmmusiken rätt många gånger nu och det brukar oftast räcka för mig. Intressant att Hans Zimmer kommer att komponera filmmusiken till The Amazing Spider-Man 2 och ersätter James Horner. Han har inte haft ett bra år James Horner… hans filmmusik till Romeo & Juliet blev ersatt av Abel Korzeniowski, han hoppade av Ender’s Game och nu detta!

    • Jag var inte så kolossalt imponerad av musiken till The Amazing Spider-Man faktiskt, men den var väl effektiv…är dock desto mer tveksam till att Zimmer ska vara där och definiera varenda superhjälte i musik.

      Ja de verkar alla ha dåliga år! Läste någon gång att det låg på hans att göra-lista men visste ej att han ersatts. Han har väl agerat arrogant ersättare vid ett par tillfällen, Horner (t.ex. Troja där han sågade sönder Gabriel Yareds utslängda musik), så kanske inte helt fel att han får prova på att misslyckas en smula.

      Annars hade jag väl vid det här laget nästan hoppats få höra ”Where civil blood make civil hands unclean” till tonerna av det odödliga Hornerska pa-ra-ba-raaaa:t! 😀

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.