Loop – kontinuitet vs. stämning

Ett par veckor efter mina sista inlämningar i våras tog jag möjligheten att testa lyckan som filmkompositör genom att komponera musik till en färdigklippt kortfilm vid namn Loop. Jag var egentligen inte i stånd till detta – i synnerhet eftersom jag samtidigt arbetade med The Ball, och hade en lång vår av akademiskt slit bakom mig. Men får man chansen att bättra på sina erfarenheter en smula så är det väl bara att ta den!

Som jag nämnde i förbifarten i ”Ball”-inlägget, så fick jag inga som helst instruktioner, restriktioner eller rekommendationer av skaparen bakom Loop. Istället lät han mig och minst två andra tonsättare helt och hållet förlita oss på vår egen kreativa respons, för att sedan kunna välja och vraka.

Loop är bara två minuter lång och utspelar sig (typ) på ett och samma ställe. Den har ingen dialog, inga naturljud och inga effekter. Musiken skulle utgöra allt ljud i filmen.

LoopFör mig blev Loop en stor utmaning. Att få till stämningen rätt kändes som nyckeln till framgång, så det var nog i den änden jag började. Vidare upplevde jag att musiken var tvungen att agera ersättare till de andra, uteblivna ljuden. Med en viss grad av subtilitet och elegans, förstås. Det gick väl sådär. Frustrationen över att inte riktigt få till vare sig rätt harmonisk grund eller de rätta ljudeffekterna eskalerade allt eftersom jag närmade mig sommarens första utlandsresa (jag hade lovat mig själv att bli klar före avresan för att få ångesten ur systemet och kunna vara ledig). Mot slutet började jag låna mina egna ljud från The Ball, och klistrade slutligen ihop ett fullständigt score av ett hopplock bestående av de minst dåliga idéerna.

Jag låter självkritisk nu, men jag är egentligen inte helt missnöjd med vad jag åstadkom med tanke på omständigheterna och att det var mitt första försök att skapa musiken till en helt färdigklippt film, uteslutande skapad av någon annan (i ett av vårens två andra projekt klipptes filmen till min musik, och i det andra var jag aktivt involverad i flera moment i efterproduktionen). Regissören valde emellertid i slutändan ett annat bidrag, som jag, även om det också har sina brister, måste medge är starkare än mitt överlag.

Jag tänkte jag skulle bädda in den slutliga produkten här, och jämföra musiken i ett par kortare scener med det jag skrev.

Loop – Short Film (2013) av 23½ [Films]. Inbäddad från Vimeo.

Det bästa med Michael Groves soundtrack är enligt mig följande:

1. Fläckfri stilistisk kontinuitet, mycket tack vare de väldigt subtila effekterna (t.ex. vid 0:34, där huvudpersonen skriker)

2. Väl valda instrument och effekter.

3. En rakt igenom lysande misshandelsscen.

Om jag skulle peka ut något mindre bra, så skulle det bli följande:

1. Avslöjandet (1:39) trivialiseras en aning.

2. Den generella atmosfären är inte helt klockren.

Jag upplever att musiken på något sätt tar rollen som lite vemodig betraktare. Det är lite ”ungdomar en kväll i en stad i en värld”-varning. Andra förklaringar kan jag inte hitta till den, om än inte optimistiska, ändå rätt ljusa tonen som präglar merparten av soundtracket.

Själv utgick jag mer från det mörka i filmen, och fokuserade på att lyfta fram huvudpersonens varierande sinnesstämningar. Det här skrev jag för filmens första tjugo sekunder:

Inte alls lika snyggt utformat, men kanske aningen mer träffsäkert stämningsmässigt? En kombination av Groves finess och min harmonik hade kanske varit det ultimata?

Vidare är jag inte helt övertygad om att majackorden är särskilt effektiva i den scen där huvudpersonen springer ner i spiraler mot parkeringen. Här ignoreras det emotionella tumult som måste pågå i hans huvud. För samma scen skrev jag detta:

Det här var den svåraste scenen att komponera till. Det visuella frambringar en sorts trance-lik känsla som gör att det inte riktigt fungerar med en distinkt, pulserande slagverksrytmik (som man inte sällan känner borde finnas där på något hörn i en springscen). Slutresultatet visade sig bli en avskalad version av ursprungsarrangemanget, där jag försökte få in betydligt mer slagverk än de enstaka puk-tremolon som nu kan höras.

Sedd som enskild scen upplever jag att mitt eget bidrag förefaller mer effektivt för dess mörkare tons skull, även om jag fortfarande inte kan sätta fingrarna på vad som skulle vara helt rätt för scenen. De tjutande gitarrer Groves använder sig av skulle möjligen kunna spela en mer central roll – kanske till och med på den nivån så att de helt överskuggar de pulserande majackorden (ungefär som i misshandelsscenen).

Kort sagt är jag av åsikten att det valda soundtracket definitivt har sina brister, men att det har sitt trumfkort i sin instrumentala och texturmässiga kontinuitet. Det faktum att de pulserande ackorden inte upphör ger också filmen ett stadigt tempo. Det blir lite av en två minuter lång dikt av det hela.

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.