Liftarens guide till galaxen (2005)

Någonting är bara mycket fantastiskt med en manodepressiv robot vars röst görs av Alan Rickman. Det faktum att manodepressiva sällan uttrycker sin olycklighet genom att gå runt och stöna och säga ”jag är olycklig” eller ”ingen lyssnar på mig” kan vara varför. Det är just det som gör Douglas Adams berättelse så fantastisk. Existentiella bryderier släpps ut i det fria, med en god portion komik och distans, utan att trampa vare sig deistiska religioner eller mer vetenskapligt grundade livsåskådningar på tårna (eller, om man ska vara lite kinkig, genom att trampa ungefär lika mycket på alla tår, vilket som tur är inte torde göra alltför ont hos den enskilda individen). Vad är svaret på livet, universum och allting? Svaret ”42” till denna icke-fråga räcker gott för att vi ska sluta fundera för en stund, och få oss ett rejält antal goda skratt.

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (2005) on IMDb

Liftarens guide till galaxenTitel: Liftarens guide till galaxen

Originaltitel: The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy

Premiärår: 2005

Regissör: Garth Jennings

Kompositör: Joby Talbot

Medverkande: Martin Freeman, Mos Def, Zooey Deschanel m.fl.

Filmen

Liftarens guide till galaxen är en visuellt spektakulär komedi som inleds med att stackars Arthur Dent (Martin Freeman, som briljant spelar lika intet anande och sedermera förbryllad som i Hobbit: en oväntad resa) får sitt hus förstört, varpå jorden förintas av aliens. Vid själva förintelsen har emellertid Arthur räddats av sin vän, rymdliftaren Ford Prefect. Olyckligtvis har de hoppat på ett vogonskepp, och blir snart upptäckta av vogonerna. Här utsätts de för den fruktade vogonpoesin – den tredje värsta sortens poesi i universum. Och på det sättet fortsätter det.

Det jag uppskattar mest med Liftarens guide är dess förmåga att vara underhållande och djup på samma gång. Den känns lite som en hyllning till livet – en sådan där ”just keep going”-historia som gör en lite munter. Allra bäst är Marvin, den ovan nämnda manodepressiva roboten. Egentligen säger han ingenting som är sådär överdrivet roligt, men jag måste ändå skratta åt 90 % av hans kommentarer. Mindre rolig: Sam Rockwells Zaphod Beeblebrox, som mest kändes lite intensiv. Då jämför jag lite med Rockwells roll i Seven Psychopaths (2012) där han är lika excentrisk, fast på ett sätt som man lättare står ut med.

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Hade inte det här varit en lite lagom crazy komedi så hade Joby Talbots oerhört eklektiska approach inte alls fungerat. I sin helhet är soundtracket ganska spretigt, och det råder inga tvivel om att Talbot tillämpat ungefär hela sin musikaliska vokabulär för att konstruera dess beståndsdelar. Bland annat arbetar in originaltemat till radioshowen från 1978 med samma namn i ett läckert bleckblåsarrangemang (”Journey of the Sorcerer”), varpå han hoppar till en elektronisk sats som ackompanjerar introduktionen av själva guiden (”The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy”). Då och då, utan att gå till överdrift, används också musiken för att underbygga komiken (lite som i klassiska tecknade strippar, fast på en helt annan nivå förstås).

Storyn är tillräckligt tokig för att Talbots ”scen för scen”-metod ska göra sig ganska bra. Det aktiva nyttjandet av idiofoner (t.ex. vibrafon) formar dessutom en subtil länk mellan de stilistiskt ofta vitt skilda satserna. Jag vågar ändå sticka ut hakan och säga att filmen mått bättre av lite mer tematisk eller harmonisk kontinuitet från musikens sida. När filmen väl tar slut känner jag mig nästan lite smått osäker på om den film jag för 105 minuter sedan såg börja är samma film jag ser sluta (virrig mening, men förhoppningsvis förståelig). Musiken hade kunnat assistera lite mer där, känns det som.

Vidare, om man räknar bort den genialiska delfinsången ”So Long & Thanks For All The Fish” kan det sägas att soundtracket innehåller mycket lite som stannar hos en under någon längre tid. Det drar ner betyget på albumet en smula – ett album som dock inte kan kritiseras för sitt överraskningsvärde.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.