Känn ingen sorg (2013)

Det var tre år sedan jag började skriva om filmmusik på nätet, och jag har under denna period nästan fullkomligt ignorerat svensk film. Varför vet jag inte riktigt. Det blev att jag skrev en massa artiklar med hjälp av engelskspråkig, Hollywoodorienterad litteratur. Det blev att jag skrev mer om soundtrack-album än om musikens roll i filmerna (svensk filmmusik säljs sällan kommersiellt). Här tänker jag dock skriva om allt jag ser och hinner skriva om. Och nog finns det ingen bättre startpunkt än sommarens storfilm Känn ingen sorg?

Shed No Tears (2013) on IMDb

Känn ingen sorgTitel: Känn ingen sorg

Originaltitel: Känn ingen sorg

Premiärår: 2013

Regissör: Måns Mårlind, Björn Stein

Kompositör: Adam Nordén (och Håkan Hellström)

Medverkande: Adam Lundgren, Disa Östrand, Jonathan Andersson m.fl.

Filmen

Det finns tillfällen då jag gnäller på att en film inte är tillräckligt tät rent storymässigt. När det finns luckor lite här och var. När det finns många ”varför?” som man inte riktigt kan klura ut själv för att man inte kan relatera tillräckligt till vad man ser. Men det finns också filmer där narratologisk detaljrikedom känns fullkomligt överflödig, för att det inte är där energin finns. En sådan film är Känn ingen sorg. Jag försökte rada upp ett antal negativa faktorer. Jag listade dem, jag prickade av. Sedan vände jag mig till mig själv och ställde frågan huruvida mina föreslagna ”lagningar” skulle åstadkomma en bättre film. Svaret blev nej.

Känn ingen sorg styrs inte av realistiska händelseförlopp, trovärdiga karaktärer, eller tidsenlighetsprecision. Istället får den sin kraft av känslourladdningar som ofta tar sin form i magisk realism (Älvsborgsbrons kollaps är det bästa exemplet), och ständigt pumpas vi åskådare upp av ett makalöst soundtrack som upphäver vår misstro. Filmen dryper av färger och klangfärger och drömmar och fantasier. Håkans magi tas till vara på, och det med råge. Allt som egentligen krävs är att man ställer sig villig till att hoppa på berg- och dalbanan. För som jag upplevde det går det sedan inte att hoppa av. Möjligen skapas en liten skarv då och då när filmen verkar vilja vara lite för mycket om Göteborg, med skrönor och vykortsvyer som på något sätt inte kamperar särskilt väl ihop med tidlösheten. Det är inte 10 av 10. Men det är 5 av 5.

Filmbetyg: 5 av 5

Musiken

Håkan Hellström skapar små berättelser i många av sina låtar, men i mina ögon är det inte namnen och platserna och detaljerna som är intressanta utan de bilder och sinnesstämningar som målas upp. Just detta upplever jag att manusförfattaren Cilla Jackert fångat upp på ett utomordentligt sätt. Ur ett konventionellt perspektiv kanske Eva och Lena och Johnny (de tre stora birollerna) förblir ganska tunna. Stundtals även huvudpersonen Pål. Men detta faktum hämmar inte på något sätt vår förmåga att sympatisera, att empatisera, och få fason på det hela. Och musiken spelar en huvudroll här.

Håkans låtar förekommer både diegetiskt och icke-diegetiskt, och smälter liksom ihop. Inga trösklar. Och det är här fiktionen och realismens samspel har sin främsta stöttepelare. Men det skulle aldrig fungera utan genialisk ljudklippning och ett extremt bra background score. Adam Nordén (också Varg, Wallander, m. fl.) lyckas med konsten att skapa ”cues” som inte bara fungerar som stabila broar mellan populärmusikinslagen utan är multifunktionella både ur dramaturgiska och estetiska perspektiv. Ironiskt nog är det det soniska utbrott som ackompanjerar Älvsborgsbrons kollaps som har allra störst emotionell inverkan på mig. Mest imponerande rent musikaliskt är emellertid en av de tidigaste scenerna – också den med inslag av magisk realism – då Påls plötsliga inspirationsström tar sin form i toner som flyter omkring i rummet. Här har vi ett vackert, effektivt och tämligen komplext samspel mellan diegetiska och icke-diegetiska ljud som i mina ögon förmedlar allt man behöver förstå om Påls förmåga och talang.

Känn ingen sorg säljs som soundtrack, föga överraskande (men irriterande likväl) utan Nordéns bidrag. Med finns emellertid Påls och Evas (Adam Lundgrens och Disa Östrands) snyggt arrangerade ”Nu kan du få mig så lätt”-duett – det kanske starkaste av tre-fyra musikalinslag i filmen. Låtens klimax är ett av de snyggaste och samtidigt mest ansvarslöst skrivna ur Hellströms oeuvre (hur gör man en sådan avslutning rättvisa live, egentligen?) så att få höra den i denna fräscha tappning var en synnerligen angenäm upplevelse.

Musikbetyg: 5/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.