Huvudjägarna (2011)

Antalet norska filmer jag har sett kan räknas på ett pekfinger. Ja, jag kan faktiskt inte komma på en enda annan norsk film för stunden. Ett par TV-serier har jag sett. Igår kväll blev dock thrillerkväll med Huvudjägarna – en filmatisering av Jo Nesbøs roman med samma namn, som jag naturligtvis inte har läst eftersom antalet moderna kriminalromaner jag läst också de kan räknas på ett pekfinger.

Headhunters (2011) on IMDb

HuvudjägarnaTitel: Huvudjägarna

Originaltitel: Hodejegerne

Premiärår: 2011

Regissör: Morten Tyldum

Kompositörer: Trond Bjerknes, Jeppe Kaas

Medverkande: Aksel Hennie, Nikolaj Coster-Waldau m.fl.

Filmen

Jag kan börja med att säga att jag generellt sett är ett åtminstone hyfsat stort fan av det skandinaviska thrillerfenomenet. Jag vill inte påstå att det inte finns lite småsega Beck– och Wallander-filmer, men faktum är att de håller en internationellt mycket hög standard. Hur lite vi än vill erkänna det är jag fullkomligt övertygad om att 50 % av hatet mot dessa filmer kommer av att man retar upp sig på att höra sitt eget modersmål. Det är känsligare och mer genomskådligt på något sätt. Jag menar, hur många gånger har vi inte förundrats över hur fantastiska många barnskådespelare är i utländska, icke-engelskspråkiga filmer (Guds stadSlumdog Millionaire, Gomorrah etc.), samtidigt som vi slås över hur låg standarden ofta är i svenska filmer? Varför är det så? Jo, vi förstår inte utländskan! Vi kan inte avgöra om de betonar som om de läste en replik rakt av, om det är ovanligt monotont, eller rakt igenom tarvligt levererat! Det är min uppfattning. Och att i alla fall Wallanderfilmerna gjort storsuccé utomlands (i synnerhet i Storbritannien) råder det inga tvivel om.

Jag kan fortsätta med att säga att jag har svårt för att både skriva om och diskutera skandinaviska thrillers utan att i början behöva sjunga ut mina åsikter kring språkskillnader och standard, och därigenom ganska snabbt tappa fokus.

Nu är det om Huvudjägarna det ska handla. Och det är ju faktiskt en fantastiskt bra film. Den har tempo och finess. Den skrämmer och chockar. Aksel Hennie är lysande bra som Roger Brown, den inte helt hederlige huvudjägaren som är 1,68 m lång och önskar han vore lite längre. Nikolaj Coster-Waldau är obehaglig som Clas Greve, fast på ett helt annat sätt än som Jamie Lannister i Game of Thrones. Han nyttjar sina anletsdrag på ett helt annat sätt, känns det som. På ett sätt som får en att lägga märke till att han faktiskt har en ganska rejält stor näsa, vilket gör mig på gott humör eftersom han blir ytterligare ett lysande exempel på att den typiska ”snyggmannen” ofta är ganska stornäst. Jag har nämligen en tämligen ”stadig” näsa själv. Åtminstone var det det första min farmor sade när jag var nyfödd.

Synnøve Macody Lund gör en utmärkt insats som Rogers fru Diana, och det förvånade mig att det faktiskt är hennes allra första film.

Huvudjägarna vinner förmodligen en hel del poäng på att det inte är poliser eller utredare som står i centrum. Det är brotten, och människorna involverade i dem, som hamnar i förgrunden. Roger blir en väldigt intressant person, eftersom han är huvudperson, men samtidigt kriminell så det räcker och blir över. Han blir en antihjälte, vilket gör att slutet känns ganska öppet. Han är inte den där ärliga, dygdiga och rakt igenom goda huvudpersonen som det bara måste sluta lyckligt för. Martin Beck och Kurt Wallander måste överleva sina filmer. Det måste inte Roger Brown.

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Jag har svårt att veta var jag ska börja här. Trond Bjerknes och Jeppe Kaas musik är urtypen av ett modernt thriller-soundtrack. Huvudsakligen elektroniskt, huvudsakligen tämligen ointressant. Det man väl kan säga är att det inte är annat än ”perfect craft”. Den småfunkiga lite lattjo musiken i början lyfter fram Rogers (yrkesmässiga) självsäkerhet och karisma. Scenerna där han stjäl konstverk ackompanjeras av lätta, typiskt ofogaktiga ackord med genrekarakteriska mjuka slagverk. Musiken till de senare actionscenerna är uppbyggda med hjälp av samma sorts klichéer. Mullrande subkontratoner försätter vårt undermedvetande i ett obehatgligt gungande. Diskanttonen går upp en halvton, och tillbaka ner. Vi talar om effektiva verktyg. De förhöjer verkligen upplevelsen.

Men det finns ingenting som överraskar. Jag får inte den där wowkänslan någonstans. Och den här filmen bjuder på flera visuellt extraordinära scener som kunde gjorts ännu mer extraordinära av filmmusik med åtminstone någon sorts egen identitet. Bjerknes och Kaas tycks ha följt ett recept från början till slut, precis som producenterna bakom 90 % av dagens populärmusik. Vidare, ju längre filmen lider, desto mer zimmersk blir musiken (från Hans Zimmer, mannen bakom musiken till bland annat The Dark Knight och Inception). Detta gäller i synnerhet ett par ganska emotionellt laddade scener mot slutet, där bakgrundsmusiken särskilt för tankarna till ”Time” ur Inception. Faktum är att i dessa båda scener upplevde jag verkligen (och det gör jag inte så ofta) att musiken kändes rent ut sagt fel. Vi talar här om intima scener där musiken tycks vilja antyda och belysa något mer voluminöst – något som inte fanns där från början.

Jag använde ordet ”perfect craft” i första stycket och jag står alltjämt fast vid det. Tekniskt sett finns det väldigt lite att klaga på. Men på det hela taget är det blekt, och jag ställer mig inte 100-procentigt bakom kompositörsduons kreativa beslut. Det blir en långt mycket starkare tvåa än den jag gav Brighton Rock, men en tvåa likväl.

Musikbetyg: 2 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.