Hitchcock (2012)

Jag har varit på bilsemester, och därför inte uppdaterat detta nya och ambitiösa projekt på drygt två veckor. Givetvis är det orealistiskt att förvänta sig att en bilsemester ska klaras av utan en enda film, varför det fick bli stopp på FNAC i San Sebastián för inköp av tre DVD:er att glo på när tid fanns. Av de fyra filmer som diskuterades uteblev vid detta köptillfälle ett exemplar av Hitchcock (2012), som jag under semesterns sista dagar, då de inköpta filmerna ”förbrukats”, ansträngde mig ordentligt för att hitta på annat håll. Jag fick tag på den först här om dagen, då vi nästan var tillbaka vid utgångspunkten för resan – mina föräldrars hus i Bryssel. Det positiva med det är dock att filmen är ”fresh in my mind” när jag nu åter är utrustad med en laptop och en stabil internetuppkoppling.

Hm, det var då en konstant låg kvalitet på de där inledande anekdoterna. Jag lovar överväga utesluta dem i framtida recensioner.

 Hitchcock (2012) on IMDb

HitchcockTitel: Hitchcock

Originaltitel: Hitchcock

Premiärår: 2012

Regissör: Sacha Gervasi

Kompositör: Danny Elfman

Medverkande: Anthony Hopkins, Hellen Mirren, Danny Huston m.fl.

Filmen

På det hela taget är Hitchcock en underhållande och finurlig film som återger produktionen av Alfred Hitchcocks 47:e film – dundersuccén Psycho (1960). Främst handlar den om regissörens relation till sin fru Alma Reville, vars egna färdigheter som manusförfattare, klippare och regissör var ovärderliga för Hitchcocks produktioner – något som jag inte tidigare kände till.

För rollen som en 60-årig Hitchcock anlitades en 75-årig Anthony Hopkins, vars gestaltning jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Vi är nog alla tacksamma över att han lät smink och garderob göra jobbet, och att han inte på egen hand försökte göra en De Niro och gå upp en trettio kilo för rollen. Vid 75 känns det kanske inte helt hälsosamt. Ton och uppsyn får han till rätt bra, men Hopkins distinkta röst gör att man måste anstränga sig för att inte höra Hannibal Lecter.

Det kändes dock inte riktigt som att den här filmen kunde gå fel för mig. Filmer där en filmproduktion står i centrum intresserar mig för mycket för att det skulle kunna bli tråkigt. Mest såg jag förstås fram emot att få se scenerna med Bernard Herrmann – kompositören av musiken till Psycho. Herrmanns och Hitchcocks konversationer och dispyter kring projektet är mycket omskrivna. I slutändan medgav Hitch att hälften av filmens succé hade sin grund i att han gett med sig och låtit ”Bernie” få som han ville. Föga överraskande syntes Herrmann bara i en mycket kort scen, och hans personliga integritet och starka inflytande på Hitchcock framgick knappast. Men det borde man ju ha väntat sig.

Lite sådär smånöjd och munter kände jag mig när eftertexterna började rulla. Lite drygt 90 minuter hade jag underhållits och mått gott av Gervasis kreation. Det går dock tyvärr inte att komma ifrån att det känns som att det hade kunnat bli bättre.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Det finns olika sätt att ta sig an ett sådant här uppdrag. Ett sätt är att så långt det är möjligt imitera Bernard Herrmanns kompositionsstil. Herrmann skrev musiken till Hitchcocks mest kända filmer, och hans innovativa metoder och orkestreringar förknippas starkt med den store regissörens person och oeuvre.

Danny Elfman (som erbjöd sig skriva musiken utan att Gervasi hört sig för) skrev istället ett högeligen elfmanskt score till Hitchcock, men det är samtidigt inte utan vissa herrmannska undertoner. Hitch själv föräras ett snyggt stråkbaserat tema presenterat i ett högt register utan basackompanjemang – ett arrangemang som både tycks höra hemma i en Hitchcockfilm, och som väl markerar den spännande och lite mystiska auran över personen Hitchcock. Satser som ”The Premiere”, som i början av filmen ackompanjerar den visuellt storslagna premiären av I sista minuten (1959), ekar av Edward Scissorhands (1990) och Alice i Underlandet (2010) men känns samtidigt väldigt rätt i tiden.

Över huvud taget känns det som att Elfman gång på gång prickar in den perfekta musikaliska balansen mellan spänning och, ja, allt annat. För våra ögon skildras Hitchcocks kärleksförhållande till sin fru, hans komplexa relationer till sina skådespelerskor, och till de berättelser han ämnar skildra (som inte sällan tar sin form i en sorts magisk realism) – och det är aldrig utan en viss bitande känsla av ”suspense”. Hitchcock blir därigenom ett med sina filmer och sin persona. Det är här filmen känns som allra mest finurlig. Ja, finurligt är rätt ord.

Elfman kammar således hem ett bra betyg för sin intelligens och följdriktighet. Hade det tematiska materialet varit en smula starkare identitetsmässigt sätt, vilket jag inte tror skulle vara fel i en film som denna, så hade det lutat åt full pott.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.