Herkules (1997) – Disneytisdag #9

Jag arbetar mig så sakteliga tillbaka från förra veckans sjukdomsblunder. Den här veckan är Disneytisdagen bara en dag försenad. Typ.

Det är lite dålig spridning på Disneyklassikerna. Mycket 90-tal har det blivit, och en 40-årig period av Disneyfilmer har så här långt helt och hållet ignorerats. Trots det blev det Herkules i kväll, en film som också släpptes på sago-CD. Jag hade själv ett exemplar, och måste ha lyssnat på den tusentals gånger, för dialogen sitter fortfarande! Jag kom på mig själv med att rynka på pannan av bitande frustration när två dialogsnuttar som på den kortare sago-CD:n direkt följer varandra, inte gjorde det under filmen.

”Hur många högkvalitativa inledande anekdoter har han egentligen på lager?” tänker ni förmodligen inte alls nu, utan snarare något i stil med ”jag provar ett stycke till”.

Hercules (1997) on IMDb

HerkulesTitel: Herkules

Originaltitel: Hercules

Premiärår: 1997

Regissörer: Ron Clements, John Musker

Kompositör: Alan Menken

Medverkande: Tate Donovan, Danny DeVito, James Woods  m.fl.

Filmen

Om vi skulle ta och börja med rösterna, för ska sanningen fram så har den svenska rollbesättningen prisats i höjden mer än en gång. Dan Ekborg som Hades, underjordens härskare, är en favorit inom svensk Disneykultur. Likaså Johan Ulveson som Skrik och Panik, och Peter Harryson som satyren Fille. Den sistnämnda slår förmodligen rekordet i flest fullkomligt otydbara fraser. Allvarligt talat, Fille har repliker vars innebörd jag fortfarande, efter att ha hört dem minst trettio gånger, inte kan urskilja. Vad säger du, Peter?!

Flera figurer i Herkules har sina egna sätt att tala så att man absolut inte hör vad dem säger. Max von Sydow som Zeus må vara lysande, men något grötig och ”snustuggig” (gotta love them new adjectives). Dan Ekborgs genomsnittliga fjorton ord i sekunden gör det synnerligen svårt att uppfatta femtiofem procent av dem. Peter Harryson har vi redan rätt ut. Alla rekord slår dock Hasse Andersson som Cyklopen. Tur att han inte har så många repliker.

Herkules är roligare än de flesta andra av Disneys filmer under 90-talet. Förmodligen är den roligast. Men den är också mest intensiv och mest spretig. Även om den i vissa scener tar vara på den potential för dramatisk storslagenhet som medföljer var berättelse om en grekisk legend, så känns det som den minst lika ofta töms på luft. Den huvudsakliga boven i dramat är de konstanta hoppen till de fem muserna, som har en hysterisk gospellåt redo varje gång någonting ska förklaras, och varje gång det behöver gå lite tid. Det tar musten ur dramat lite grand.

Och så har vi Meg. En komplicerad kvinna. Mysterisk, självständig femme fatale-typ. Kurvig men pinnsmal.  Konsekvenserna av hur skaparna valt att framställa henne är förstås att hon ur vårt perspektiv förblir ganska tunn. Hon är en nyckelperson vars känslor aldrig tar sin påtagliga form i förgrunden, förutom då möjligen i hennes egen sång (”Inte jag”), från vilken muserna förstås inte kan hålla sig borta heller. På Disney-tidslinjen över kvinnliga figurer är hon svår att gruppera ihop med någon annan. Här behövs nog lite av det där analysarbetet jag inte är redo för klockan två på natten.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Att lyssna på soundtrackalbumet till Ringaren i Notre Dame (1996) är en fantastisk upplevelse. Sexton spår, smart uppradade i kronologisk ordning. Sånger och bakgrundsmusik avlöser varandra. Sist placeras två mer ”populära” tolkningar av två av filmens sånger. Ett bra, lämpligt upplägg. Att lyssna igenom skivan är att återuppleva filmen.

Soundtrackalbumet till Herkules är hysteriskt. Tjugofyra spår; allt det spretiga sångmaterialet först, följt av en tolkning av Oscarsnominerade ”Go the Distance” med Michael Bolton, varpå samtliga av Menkens instrumentala arrangemang radas upp. På Spotify finns dessutom en ännu galnare variant med trettio spår, där sju(!) olika populärtolkningar placeras först. Kan inte svara på om denna version säljs. Jag hoppas inte det.

Faktum är att soundtrackalbumets upplägg återspeglar musiken som jag upplever den i filmen. Den är lite ”all over the place”. Om där finns en röd tråd så är den tunn och fladdrar fritt i vinden. Givetvis, som alltid när Menken är involverad, så finns det förstås några riktiga pärlor, ”Go the Distance” (”Jag kan klara av det”) varande den mest värdefulla, och den som Menken lättast väver in i bakgrundstexturen. Vad de ständigt återkommande gospelnumren beträffar så ignoreras de helt i bakgrundsmusiken, och det är förståeligt. Storyn kräver en musikalisk behandling som för mig inte riktigt är kompatibel med dessa tempofyllda, resurskrävande, och genomgående komiskt präglade låtar. Filmen, och Mr. Menken, försöker göra för mycket på en och samma gång.

Vidare – är ”Zero till Hero” verkligen en bra låt? Tycker ni det, gott folk?

Det är i alla fall ”Jag kan klara av det” och ingen annan sång som räddar Herkules-musiken från att halka ner till en tvåa i betyg.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.