Heat (1995)

Idag ska det handla om Heat – en film som i mitten av 90-talet åter förde Al Pacino och Robert De Niro samman. Jag har precis sett den för tredje gången, och vad som gör att jag utsätter mig för något sådant är egentligen ganska svårt att sätta ord på. Jag vill ju, för jag är mäkta förtjust i filmen. Mäkta förtjust i en rå, våldsam och inte helt oväntat kvinnomarginaliserande historia. Vi ska se om jag lyckas sätta ord på varför.

 Heat (1995) on IMDb

Heat; DVD-fodralTitel: Heat

Originaltitel: Heat

Premiärår: 1995

Regissör: Michael Mann

Kompositör: Elliot Goldenthal

Medverkande: Al Pacino, Robert De Niro, Val Kilmer m.fl.

Filmen

Heat är en heist-film. Robert De Niro är den tysta, klipska brottslingen. Al Pacino är lagen – utredaren, om än drogpåverkad på ett eller annat sätt (hur framkommer inte riktigt). Båda har sina tuffa crews av medbrottslingar respektive snutar. Det är så testosteronstinnt så att man nästan behöver nysa (eller något). Kvinnorna – även om de ibland får chansen att sticka ut hakorna lite grand – är i männens våld.

Men bakom macho och höga ljudeffekter och hypermaskulinitet finns dels en intelligent huvudstory, dels intressanta bipersoner vars berättelser både talar för sig själva och kompletterar huvudstoryn, och framför allt ett känslomässigt djup. Jag fascineras över hur supersnuten och superskurken elegant knyts samman karaktärsmässigt (något som når sin kulmen i den korta scen de faktiskt delar), för att det sedan ska bli tydligt att det är deras respektive beslut och aktioner (och hur de skiljer sig åt) som kommer att avgöra hur filmen måste sluta.

Någon skrev någonstans att namnet ”Heat” inte riktigt återspeglar vad filmen egentligen handlar om. Möjligen ligger det något i det, men nyckelbegreppet ”the heat around the corner” är samtidigt det som knyter ihop både personer, händelseförlopp och budskap.

Ju fler gånger jag ser Heat, desto mer imponerad blir jag över hur smart konstruerad den är. Jag ser samtidigt att vissa delar av underhållningen kommer av billiga, dialog- och actionrelaterade tricks – låt oss kalla dem testosterontricks – vilka indirekt kan kopplas till de löjligt basala men ofrånkomligt effektiva metoder som används för att skapa olidlig spänning i många moderna skräckfilmer. Och ja, filmen kan göras kortare. Men man kan inte klippa var som helst!

Filmbetyg: 4/5

Musiken

Elliot Goldenthals musik är en ovärderlig komponent i den här filmen. Vi talar om ett soundtrack på en helt annan intellektuell nivå än de flesta heist-filmer under de senaste decennierna. Först och främst är inledningen mycket intressant. Den första kvarten handlar om förberedande arbete och genomförande av den heist som startar alla händelseförlopp, men den inledande, elektroniskt präglade musiken andas inte alls den blodiga action som komma skall. Där finns istället ett iakttagande lugn och en sorts sorgsenhet som ändå har något väldigt gravitetiskt över sig. Det är ljud med reverb-effekter som tycks vilja efterlikna ljusskimmer, och när vi så efter två minuter får se Neil McCauley (De Niro) så drar Goldenthal till med ett oerhört känsloladdat, färgstarkt ackord. McCauleys utstyrsel och efterföljande handlingar vittnar om att han är i brottslig aktion, och musiken vittnar efter någon minut om detsamma, då den anammar en mer handlingsbetonad, rytmisk karaktär. Men vad som är av vikt är att vårt första intryck av honom gav oss en inblick i hans uppenbart svårmodiga och gissningsvis dilemmapräglade sinnesstämning.

Och faktum är att vårt första musikaliska intryck av Vincent Hanna (Pacino) är av liknande natur. Just de där glimrande, elektroniska tonerna, vilka sedermera inte alls tycks passa väl in på hans halvgalet karismatiska, något drygkaxiga, svåromtyckta attityd. Goldenthals musik ger de båda huvudpersonerna ett sinnligt djup som annars helt skulle överskuggas av deras yrkesmässiga attribut.

Likaså skildras McCauleys första romantiska möte med Eady med ett melankoliskt elgitarrsolo som inte bara tycks avspegla själva sammanflätningen av två ensamma själar, men också spela på det rent problematiska i det som inträffar. McCauley har sin filosofi. Är snuten runt hörnet (om det så att säga förekommer ”heat around the corner”) måste sådana som han kunna lämna allt – utan att tveka.

Vid något tillfälle ifrågasatte jag Goldenthals kreativa val, bara för att några minuter senare ifrågasätta mitt eget ifrågasättande. Dryga 50 minuter in i filmen ackompanjeras en ung prostituerad kvinnas dansanta rörelser efter ett samlag av en cue som starkt påminner om den som spelar första gången vi ser Vincent. I mina ögon verkade konstigt mycket emotionell tonvikt läggas vid denna biperson, som vi ser först här och som inte har ett förhållande till någon av huvudperson. Däremot visar det sig snart att hennes död och efterföljande scenarion har en enorm känslomässig åverkan på den i övrigt stenhårde Vincent, som tvingas hålla om och trösta den unga kvinnans förtvivlade mamma. Det verkar finnas en tematisk koppling mellan denna händelse och Vincents handlande och beslutsfattande senare i filmen, och Goldenthal, om än subtilt, tycks vilja belysa den.

På ett liknande sätt återkommer den inledande musiken vid ett kritiskt skede i filmen, och exakt samma ackord som ljöd första gången vi ser McCauley klingar åter vid exakt det ögonblick han fattar ett avgörande beslut. Goldenthal tycks här vilja belysa McCauleys förbannelse. Hans oförmåga att lämna sitt gamla jag bakom sig.

Goldenthals musik till Heat må inte vara den mest minnesvärda, men samtidigt är den oerhört smart konstruerad, och lyfter fram tematiska och karaktärsrelaterade aspekter som annars skulle drunkna i all visuell action. Att den storslagna slutscenen sedan får ebba ut till tonerna av Mobys ”God Moving Over the Face of the Waters” visar verkligen prov på skaparteamets fingertoppskänsla. På det hela taget är det mästerligt, och mycket nära en femma.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.