Good Morning, Vietnam (1987)

Det finns många fantastiska Vietnamfilmer. Apocalypse Now (1979), Deer Hunter (1978) och Full Metal Jacket (1987) är väl personliga favoriter. Därutöver finns också trevliga rullar som Plutonen (1986), Born on the Fourth of July (1989) och We Were Soldiers (2002). Och sedan har vi Good Morning, Vietnam (1987) – en film berättad ur populäre radio-DJ:n Adrian Cronauers perspektiv.

Good Morning, Vietnam (1987) on IMDb

Good Morning, VietnamTitel: Good Morning, Vietnam

Originaltitel: Good Morning, Vietnam

Premiärår: 1987

Regissör: Barry Levinson

Kompositör: Alex North

Medverkande: Robin Williams, Forest Whitaker, Tung Thanh Tran m.fl.

Filmen

Jag vet inte riktigt varför men jag hade fått för mig att Good Morning, Vietnam (1987) var en sådan där modern klassiker. En sådan där superrulle som prisades i höjden när den kom, med en Robin Williams så briljant så att man nästan tappar andan.

Sedan jag kommit underfund med att det kanske inte var riktigt på den nivån så har jag ändå varit riktigt sugen på att se filmen.

Good Morning, Vietnam är en annorlunda Vietnamfilm. Den utspelar sig under en period där kriget inte riktigt börjat eskalera på allvar (1965-66). Blodet och hemskheterna hamnar aldrig i förgrunden. Istället har vi Cronauer, vars lite icke-ortodoxa metoder som DJ möter skarp kritik från hans överordnade, men älskas av soldaterna. Samtidigt lurar han till sig ett jobb som lärare för att få vara nära en vacker vietnamesiska han fått upp ögonen för. Dessvärre får han inledningsvis nöja sig med att umgås med hennes bror.

Tyvärr upplever jag Good Morning, Vietnam som både ganska planlös, och ganska verkningslös. Tro mig, det är inte bullret och gevären och blodet jag saknar. Faktum är att mina favoritfilmer om Vietnamkriget är långt ifrån de mest actionpräglade. Vad jag istället stör mig på är att komiken (som aldrig riktigt får en att skratta) tar energin ur de mer intressanta aspekterna av Cronauers vistelse; som hans vänskap med Tuan och hans känsloutveckling efter att ha överlevt ett bombattentat.

Jag känner att jag såg en film som eventuellt nästan berörde men aldrig riktigt gjorde det. Jag såg också en film som eventuellt nästan var underhållande men aldrig riktigt var det. Kanske hade jag behövt en mer personlig relation till kriget och Cronauers komiska referenser, för även när jag tyckte mig förstå dem så hade jag inte särskilt roligt. Bipersonerna är bara måttligt intressanta. Inte ens förlöjligade löjtnant Hauk lever riktigt upp till sin komiska potential. Scenen där Hauk för första gången tar över Cronauers program med sin hundraprocentigt misslyckade humor lockar dock fram ett eller två frustande fniss.

Filmbetyg: 2 av 5

Musiken

Alex North är särskild känd för den för sin tid nydanande musiken till Linje Lusta (1951). År 1987 var han en 77-årig veteran, med 14 Oscarsnomineringar i bagaget (inte en enda vinst, om man bortser från det ”Honorary Award” han erhöll år 1986).

Ironiskt nog präglas soundtracket till Good Morning, Vietnam av diegetisk musik (så här efter 45 inlägg börjar det bli så dags att sluta definiera detta koncept varje gång jag använder det – kolla Wikipedia om du behöver!) Inte sällan får vi ser hur Cronauer eller någon annan på radiostationen sätter på en populär låt (eller, i löjtnant Hauks fall – en polka), varpå vi förflyttas ut till Saigons gator medan låten fortsätter. Ironin blir mest påtaglig när konflikterna och våldsamheterna gradvis börjat öka, och Cronauer sätter på Louis Armstrongs ”What a Wonderful World”. Även om denna typ av ironisk kontrapunkt känns mer och mer kliché i filmvärlden, så måste jag medge att denna scen är oerhört effektiv, och kan dessutom ses som förebådande. Cronauer blir, trots soldaternas kärlek till hans program, mindre lämpad för det vietnamesiska krigsklimatet för var månad som går.

North tycks ansvarig för en eller högst två ”satser” (är fortfarande på jakt efter ett bättre ord för engelskans cues) i filmen. Den stråkpassage som kommer in efter ca 57 minuter då Cronauer precis bevittnat ett café sprängas i luften bidrar inte bara med den extra emotionella dimension som filmen oftast inte riktigt lyckas producera, utan kommer också in vid exakt rätt tillfälle. Norths (eller Levinsons) beslut att låta det gå en dryg halvminut från det att bomben exploderar innan musiken går igång visar på hur lång tid det tar för Cronauer att ställa om från förbryllat chocktillstånd till faktisk förtvivlan.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.