Farlig förbindelse (1987)

Det har blivit ganska mycket klassiskt med Michael Douglas under 2013. Wall Street (1987), Basic Instinct (1992), Falling Down (1993) The Game (1997) har jag sett ganska nyligen, och varför då inte toppa med Farlig förbindelse (1987)? En strålande idé, på alla sätt.

Fatal Attraction (1987) on IMDb

Farlig förbindelseTitel: Farlig förbindelse

Originaltitel: Fatal Attraction

Premiärår: 1987

Regissör: Adrian Lyne

Kompositör: Maurice Jarre

Medverkande: Michael Douglas, Gleen Close, Anne Archer m.fl.

Filmen

Någon gång har jag bestämt sett Farlig förbindelse (1987), och det var förmodligen inte för alltför många år sedan, men det enda klara minne jag hade var att Glenn Close var extremt läskig och farlig.

Det förvånade mig lite att se en film som var mycket längre än jag trodde (vilket jag störde mig på), och mer nyanserad än jag mindes den (vilket jag har blandade känslor för). Storyn är inte så komplicerad. Gift man (Dan Gallagher, spelad av Michael Douglas) låter sig förföras av blond kvinna (Alex Forrest, spelad av Glenn Close) och spenderar en helg med henne i otrohetens tecken. Därefter försöker han sopa under spåren, men Alex vägrar finna sig i detta. Han försöker ignorera henne, varpå hon gradvis utvecklas till något av en demon, som hämmar hans familjeliv.

Alex Forrest ligger på sjunde plats över listan ”AFI’s 50 Greatest Villains”, före mardrömmar som Amon Göth i Schindler’s List (1993) och den elaka drottningen i Snövit (1937). Faktum är att hon inte är sådär kusligt och närmast omänskligt elak som Hannibal Lecter eller Nurse Ratched. Istället känns hon fullt mänsklig, och i mångt och mycket måste man ge henne rätt i sin strävan efter att få Dan att ta sitt ansvar och ge henne respekt.

När jag säger ”fullt mänsklig” så refererar jag huvudsakligen till vad hon säger och vad hon tar sig till. För visst är det någonting med Glenn Closes gestaltning som gör att vi har svårt att ta hennes parti. Hon har de där häxlika anletsdragen. Faktum är att det nog inte alls har med gestaltningen att göra, utan med hur hon ser ut. Och i ljuset av amerikanska ”perfect family”-ideal, så är det inte konstigt att hon har en sådan skurkstatus. Läs gärna på filmens Wikipedia-sida om hur filmens slutminuter fick filmas om för att testpubliken inte accepterade originalslutet.

Att döma av hur jag uppfattade huvudpersonerna och deras ageranden så vill jag faktiskt sticka ut hakan och säga att slutet inte gör filmen rättvisa. Något riktigt intressant byggs upp, men ändå slutar det i (om än välfilmad och effektiv) cliché.

Men tråkigt har man ju inte …

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Maurice Jarre, vinnare av tre Oscars för bästa musik, förärade denna dramathriller sina förmågor. Uppdraget var något helt annat än Lawrence av Arabien (1962), där han kunde låta bleckblåsinstrumenten sjunga ut i var och varannan scen. Faktum är att ingenting sjunger alls i var och varannan scen.

Om jag inte missade något litet pip någonstans så dröjer det faktiskt över en halvtimme innan Jarres musik kan höras för första gången. I överlag är det ganska lite originalmusik i filmen, och i ett par av de musikaliskt mest effektiva scenerna är det istället opera vi hör (Puccinis Madama Butterfly). Delvis på grund av detta har ljudexplosionen ca 35 minuter in i filmen då Alex visar sig ha skurit sig själv i handlederna en djupgående inverkan på åskådaren. Vi är inte alls redo för detta, för musiken förvarnar oss väldigt sällan. Utöver filmens titel och Glenn Closes utseende är det egentligen ingenting under den första halvtimmen som tyder på att Alex kommer att utvecklas till en psykotisk stalker (och hon är med en hel del). Istället byggs musiken upp lite i taget, i takt med Alex växande besatthet av att få Dans uppmärksamhet och aktning.

Jarre hjälper den här filmen att fungera, för han förstärker känslan av att det är Dans perspektiv som spelar roll. Det är han som är huvudpersonen. Alex är hans demon. Det hjälper oss att förlåta hans snedsteg, och ignorera det faktum att vi har en hel del anledningar att tycka synd om Alex.

Däremot upplever jag att Fatal Attraction har lite för lite musik. Ett lite vemodigt pianotema används visserligen effektivt för att illustrera hur Dan gradvis upptäcker hur mycket hans familj betyder för honom. Att hans inledande attraktion till Alex lämnas musiklös förvånar mig dock en smula, även om det symboliska nyttjandet av Madama Butterfly 28 minuter in i filmen delvis skulle kunna vara förklaringen. Vidare innehåller den andra halvan av filmen ett par scener där jag kan känna att det antingen saknas musik, eller att musiken kommer in lite onödigt sent.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.