En oväntad vänskap (2011)

Så var det dags för fransk, rosad film med klämkäck svensk titel och en väldig massa mys. En oväntad vänskap kom redan 2011, men hade de flesta av sina internationella premiärer under hösten 2012. Musiken komponerades av italienaren Ludovico Einaudi.

The Intouchables (2011) on IMDb

En oväntad vänskapTitel: En oväntad vänskap

Originaltitel: Intouchables

Premiärår: 2011

Regissör: Olivier Nakache, Eric Toledano

Kompositör: Ludovico Einaudi

Medverkande: Omar Sy, Francois Cluzet, Anne Le Ny  m.fl.

Filmen

Den unge och sällsynt kaxige Driss lyckas på något sätt få jobb som personlig assistent åt Philippe, en omåttlig rik aristokrat som förlamats från halsen och ner. De utvecklar en speciell vänskap (”oväntad”, om den svenske översättaren får välja), och genomgår viktiga förändringar i sina respektive livssyner.

Det är utgångspunkten, och det som skapar berättelsen. Grundkonceptet är inte särskilt unikt, och inte heller händelseutvecklingen. Det En oväntad vänskap vinner på är en oerhörd träffsäkerhet. Skämten sitter som smäck, personerna är sympatiska och tilltalande. Den är varm och härlig och håller de riktiga obekvämligheterna i bakgrunden.

Det finns definitivt tillräckligt med toppar för att det här ska bli en femma. Däremot finns det inte tillräckligt med ”bottnar”, i bemärkelsen att det finns så mycket potential att i större utsträckning framhäva smärtan hos Philippe och Driss personliga problem. Jag känner hur jag emotionellt pendlar mellan smånöjd och lycklig, istället för att få sugas in i den där smärtan, och därigenom också känna av topparna starkare. Mer smärta = mer eufori när smärtan släpper.

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

De bästa musikaliska upplevelserna i En oväntad vänskap är de diegetiska. Musik spelar en viktig roll i filmen, och några av de roligaste scenerna är de där Driss bekantar sig med (och reagerar på) Philippes favoritmusik.

Ludovico Einaudis originalmusik har en begränsad roll i filmen, men huvudtemat, som vi hör i början och i slutet, är väldigt vackert. Dock kan jag känna att tillfälliga inslag av specialskriven pianomusik känns lite oinspirerade och oslipade. Lite lamt är det. Lite ”ok, nu har jag ett tema, vad fyller jag ut den resterande kvarten med?”-varning. Det ska dock sägas att det inte fanns utrymme att på något sätt briljera i den här filmen. Medan Ludovic Bource samma år fick komponera med hjärtats lust för The Artist så var Einaudi begränsad till 15-20 minuter.

Icke att förglömma är att diegetisk och tidigare existerande musik också utgör en viktig del av soundtracket och har valts ut med tanke och omsorg. Låtar som ”September” (Earth, Wind & Fire), ”Feeling Good” (Nina Simone) och till och med Rimskij-Korsakovs ”Humlans flykt” bidrar till att belysa huvudpersonernas utveckling – både på det personliga planet och i förhållande till varandra.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.