Dumma mej 2 (2013)

Biobesök igår. Dumma mej 2. Ovanligt liten skärm, avslagen Schweppes Bitter Lemon som enda sötsak att snaska på, och en stolsgranne som ljudligt utbrast ”Oh my God” vid de mest underliga av tillfällen. Som när Agnes avslöjar för Gru att hon minsann vet att det är han som gömmer sig där bakom ”fairy princess”-utstyrseln, men att hon låtsas att inte göra det för de andra barnens skull. Det var lite extra crazy kände hon.

Den fantastiska faktarutan:

Despicable Me 2 (2013) on IMDb

Dumma mej 2Titel: Dumma mej 2

Originaltitel: Despicable Me 2

Premiärår: 2013

Regissörer: Pierre Coffin, Chris Renaud

Kompositör: Heitor Pereira (& Pharrell Williams)

Medverkande: Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt m.fl.

Filmen

Nu ska vi tänka till sådär riktigt ordentligt vad det var vi hade förväntat oss av den här filmen. Vad ville man ha? Föga överraskande rör det sig om en lång rad fantastiska enskilda moment och scener där minionerna (roligast i första filmen) får mest spelrum. Skaparna tänkte ut en lång rad briljanta idéer. Minionerna sjunger irländsk fyllesång. Minionerna agerar brandmän. Minionerna smakar på gelé som inte är god. Minionerna fnissar åt att chefen för anti-skurkligan heter Ramsbottom (hur nu denna lustighet kan ha översatts till svenska). En annan favorit – yngsta dottern Agnes – får dessutom dubbelt så många repliker som de två andra, lite tråkigare barnen. Ta sedan en galen höna och ensemblen är närmast fullbordad.

Runt denna kavalkad av enskilda tokigheter har någon sorts berättelse klistrats in. Någon skurk vill skapa supermonster och vill förstöra eller möjligen ta över världen. Vilket av dem minns jag inte riktigt. Det var nog ingen som riktigt brydde sig. Gru blir indragen som spion och träffar en flamma som han fattar tycke för (något som nog inte klarades av i första filmen). En av dagens drottningar inom filmkomik, Kristen Wiig, får leverera denna Lucys omåttligt tråkiga repliker. Hade Lucy gjorts galnare hade det dock varit svårt att uthärda filmen.

Jag har inte läst några andra recensioner av den här filmen, men har mycket svårt att tänka mig något annat medelbetyg än 3/5 eller motsvarande. Man skrattar högt många gånger. Minionerna är fantastiska. Man får mycket av precis det man vill ha. Men spännande är det inte. Och storyn är inte intressant. Det går att göra bättre även inom animerad två. Shrek 2 och Toy Story 3 är väl de bästa exemplen.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Jag har sett ungefär noll av de filmer som Heitor Pereira skrivit musiken till, och namnet var knappt bekant innan jag läste det i eftertexterna. Att han är verksam vid Hans Zimmers studio kom väl inte som någon chock. Halvkända namn som dyker upp som kompositörer för dessa stora produktioner har ofta någon sorts koppling dit.

En av mina första tankar var att musiken hoppar lika mycket som själva filmen. Att det är närmast övertydligt att det komiska värdet – ofta höjt av effektiv, konventionell musik – förpassats till enskilda scener. Som om Pereira behandlat varje scen för sig. Tjugo roliga kortfilmer. Från monstruös magnetmaskin förstör laboratorium vid Polcirkeln till födelsedagskalas med magisk fe och vidare till mexikansk kampsportshöna. Det kändes heller inte som om bakgrundsmusiken kunde ståta med någon vidare identitet. Några mer eller mindre subtila Bondreferenser och ”¡Ay, caramba!”-trumpetsolon. Inget som etsar sig fast.

Men jag insåg snart att Pereira gjort ett bra jobb på flera sätt. Olika idéer och motiv vävs samman elegant (t.ex., för att referera till soundtrackalbumet; Grus spionmusik med mexikanska element i ”Break-In”, eller med sorgsna ackordpassager i ”Moving to Australia”). Framför allt är musiken oerhört effektiv och gör just det filmen behöver, om det så rör sig om att bryta med tematisk och stilistisk kontinuitet för att storasyster Margo blivit ögonblicksbetuttad av en bedårande yngling med svartslickat hår. Samtidigt går det på det hela taget aldrig för långt, och musiken bidrar ofta till att knyta ihop (av upplägget ofta något separerade) figurer och händelser, även om den gör det med rätt tunna trådar.

Det är väl förvisso inte Pereiras musik de flesta som köper soundtrackalbumet vill åt, utan snarare minionernas älskvärda version av ”Y.M.C.A”. Eller deras (om än bara trettionio sekunder långa) fyllesång. Några nya låtar av Pharrell Williams återfinns också, även om återanvända ”Despicable Me” fortfarande är bäst.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.