Den lilla sjöjungfrun (1989) – Disneytisdag #10

Ja, jag fortsätter med filmer från ungefär samma era. Faktum är att jag har börjat zooma in ordentligt på just det där med prinsessor bland Disneys klassiker, och det var till sagorna och legenderna man främst sökte sig under den så kallade nya gyllene eran, vilken varade i ungefär ett decennium mot slutet av förra millenniet.

Den lilla sjöjungfrun är en het kandidat till att få agera särskild fallstudie i mitt tänkta framtida undersökning om Disneyprinsessornas musikaliska evolution. Förmodligen finns det ingen annan Disneyfilm där musiken har en sådan viktig roll i berättelsen. Ariels sångröst är exempelvis halva hennes identitet, och samtidigt nyckeln till ”happy ever after”.

Med det sagt ska det förstås vara nöje före nytta här på bloggen, så ni kommer att besparas de flesta av mina torra akademiska observationer.

The Little Mermaid (1989) on IMDb

Den lilla sjöjungfrunTitel: Den lilla sjöjungfrun

Originaltitel: The Little Mermaid

Premiärår: 1989

Regissörer: Ron Clements, John Musker

Kompositör: Alan Menken

Medverkande: Jodi Benson, Samuel E. Wright, Pat Carroll  m.fl.

Filmen

Storymässigt, animationsmässigt, fantasimässigt – det blir så påtagligt att Den lilla sjöjungfrun är av ett helt annat virke än halvdana 80-talsklassiker som Taran och den magiska kitteln (1985) och Oliver & gänget (1988). Allt känns så träffsäkert, med den karribiske krabban och Flounder som vägrar låta sig kallas för ”guppy”, och havsdjuren som förmänskligas på de mest genialiska sätt. Och så en sådan där konstsaga (äntligen, Disney) igen, som direkt gör att allt känns lite mer rätt. Är jag partisk, måhända? Ensam om mina åsikter är jag i alla fall inte.

Den lilla sjöjungfrun fick disneyfieras mer än många andra sagor. Många känner inte till hur hemskt tragisk H. C. Andersens originalberättelse är, och man vill gärna låta bli att föreställa sig Disney-Ariel när man läser den. Som tur är drabbas man knappast av liknande problem när man ser filmen. Vetskapen om att storyn egentligen borde ta helt andra riktningar försvinner någonstans i den där rena, sanna glädjen som bara calypso-musik kan frambringa.

Ariel är inte moderna Disneys mest flerdimensionella prinsessa. Det tar henne ungefär tio minuter att gå från drömmen om livet som människa, till drömmen om prins Eric, där ”walk”, ”run”, ”stay all day in the sun” och ”wandering free” hamnar lite i bakgrunden. Där tappar filmen lite grand (Pocahontas, Esmeralda, ja till och med Belle är karaktärsmässigt bra mycket mer spännande). Dessutom är det någonting med de dramatiska scenerna mot slutet som jag alltid haft lite svårt för. Vändningarna är för snabba. Det kändes som det gick ungefär en minut mellan det att sjöhäxan Ursula förvandlar sig själv till ett enormt havsmonster, till det att Ariel och Eric står redo att gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Okej, två minuter kanske.

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

Jag har lite svårt att avgöra huruvida orkestern som användes vid produktionen av Den lilla sjöjungfrun är mindre än den som kan höras i exempelvis Ringaren i Notre Dame (1996) eller Herkules (1997), eller om Alan Menken helt enkelt inte utnyttjar dess potential i samma utsträckning som i sina senare samarbeten med Disney. Menken är trots allt i grund och botten låtskrivare, och Sjöjungfrun var den första film han skrev bakgrundsmusik till. Om man ser till orkestreringen han inte riktigt upp till de nivåer av finess och elementrikedom som han skulle komma att göra vid flera tillfällen under 90-talet. Detta är särskilt påtagligt mot slutet av filmen.

Skönt att ha klarat av det lilla gnällmomentet. Och jag skulle kunna gå vidare och säga att jag aldrig upplevt populära ”Kiss the Girl” (”Ta en kyss”) som någon överdrivet fantastisk låt. Därtill kan inte ”Les Poissons” mäta sig med Menkens senare franskinspirerade komiska sånger, som ”Be Our Guest” (”Bli vår gäst”, Skönheten och Odjuret) och ”A Guy Like You (”En sån’ som du”, Ringaren i Notre Dame).

Men sedan behöver jag ju bara säga ”Havet är djupt”, och betyget dansar sig tillbaka upp. Det finns omåttligt många sätt att lyfta fram hur lysande skriven den låten är. En mer välförtjänt Oscar får man leta länge efter. Därtill är det tur att balladen ”Part of That World” (”Hela min värld”) är så tematiskt tilltalande, för den används i tid och otid i bakgrundsmusiken, och det av en lång rad anledningar vilka ofta direkt relaterar till berättandet av historien.

Lite intressant trivia: producenten Jeffrey Katzenberg ville klippa bort ”Hela min värld” från filmen, då en skolpojke under en prescreen ska ha somnat, eller åtminstone varit nära att göra det, under just den scenen. Hur idiotiskt det, ur ett musikdramatiskt perspektiv, vore att klippa bort sången kan man skriva en hel doktorshandling om.

Filmbetyg: 4 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.