De misstänkta (1995)

Hög tid för en modern klassiker, som jag nyligen hittade på en gammal hårddisk i .avi-format, vilket tyder på att den någon gång laddades ner olagligt av en yngling som inte ägnade överdrivet mycket tid åt moraltänk. Ingen jag känner, förstås.

 The Usual Suspects (1995) on IMDb

De misstänktaTitel: De misstänkta

Originaltitel: The Usual Suspects

Premiärår: 1995

Regissör: Bryan Singer

Kompositör: John Ottman

Medverkande: Kevin Spacey, Gabriel Byrne, Kevin Pollak m.fl.

Filmen

Har man missat De misstänkta, så har man missat något. Vi talar om en film vars största styrka inte ligger i skådespelarensemble (även om den är bra) eller foto utan i manuset. Det är exceptionellt bra konstruerat, och tillräckligt dubbelbottnat för att filmen ska stanna med en länge, länge. Den mytomspunne massmördaren Keyser Söze har rentav vuxit ut till en sådan där tvättäkta filmkulturkaraktär som man kan skämta glatt om och räkna med minst ett frustande halvskratt.

Kevin Spacey fick i och med denna film sitt stora genombrott. Succén var så stor att han sedan blev affischnamn för L.A. konfidentiellt (1997) utan att på något sätt ha huvudrollen i filmen. Som Roger ”Verbal” Kint är han fullkomligt lysande, och ingen annan aktör briljerar på hans nivå i De misstänkta.

Det finns märkligt lite att gnälla på. Filmen är inte ens för lång (106 minuter är precis vad som behövs). Och så ser man den gärna en gång till, trots att man kan slutet. Det är ju ett nöje i sig att studera hur familj och vänner reagerar på de överraskningsmoment man själv upplevt.

Filmbetyg: 4/5

Musiken

John Ottmans musik är intressant redan under öppningstexterna. Den mystiskt melodiska (skrev först ”melodiskt mystiska” men det kändes helt fel)  temamusiken återspeglar manusets tvetydiga natur genom att förefalla vilja ”byta riktning” lite då och då, med skiftningar i taktart och avbrutna melodier. Vidare avslöjar öppningstexterna ett intressant och ganska sällsynt fenomen: Ottman ligger inte bara bakom musiken – han har också klippt filmen.

Fler kompositörer borde ha möjligheten att få agera klippare lite då och då. Det torde vara en oerhörd frihet, eftersom musiken då lättare kan tillåtas vara mer följdriktig och sammanhängande. Ottman är dock smart nog att inte för den saks skull göra balett av thrillern. Han hittar balansen mellan melodik, drama och subtilitet, och skapar ett soundtrack som faktiskt gör sig riktigt bra även på album (det finns på Spotify – ge det en chans!)

Särskilt lyssnarvärda satser är ”The Killing of a Rat” och ”The Greatest Trick”, som båda hör samman med viktiga och avslöjande scener. Att soundtrackalbumet avslutas med Debussys preludium ”Les sons et les parfums tournent dans l’air du soir” (som spelas vid ett tillfälle i filmen) är en trevlig bonus.

Värt att veta är att Ottman ligger bakom 2013 års kanske mest prisade soundtrack så här långt – det till halvsuccén Jack the Giant Slayer. Vi talar om ovanligt lyxigt lördagsgodis, som dessutom redan kammat hem The BMI Film Music Award.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.