Dancer in the Dark (2000)

Lars von Trier. Antingen älskar man honom eller så hatar man honom, brukar det sägas. Jag vet inte jag. Det där ”antingen älskar eller hatar” är ett uttryck som används alldeles för ofta. Jag kan personligen känna att von Trier står för flera fantastiska filmskapelser, medan flera av hans verk mest känns förbryllande …utan att vara usla. Nu har jag för första gången sett Dancer in the Dark, och känner att om man vill koppla både hat och kärlek till von Trier så är det kanske mest på grund av att man som enskild individ faktiskt kan älska och hata den prisade danske regissören på samma gång.

Dancer in the Dark (2000) on IMDb

Dancer in the DarkTitel: Dancer in the Dark

Originaltitel: Dancer in the Dark

Premiärår: 2000

Regissör: Lars von Trier

Kompositör: Björk

Medverkande: Björk, Catherine Deneuve, David Morse m.fl.

Filmen

Dancer in the Dark handlar om Selma (perfekt spelad av den isländska sångerskan Björk), en tjeckisk kvinna som utvandrat till USA med sin son. Selma har en ögonsjukdom som håller på att göra henne helt blind, och har under en lång tid sparat ihop pengar för att hennes son, som bär på samma illasinnade gen, ska kunna opereras och således inte drabbas av samma öde.

Selma har väl till synes inte så mycket att glädja sig åt, men har en förmåga att finna tröst i sin kärlek till musikaler. Selma har en förmåga att genom sin hörselförmåga skapa musik av den minsta lilla kontinuerliga rytmiska stimulans, om det så är från en maskin på fabriken hon arbetar, eller från ett tåg i rörelse. Hon snappar upp rytmerna och de mynnar ut i hela musikalnummer i hennes öron.

Man slås över von Triers förmåga att med sin handhållna kamera åstadkomma en bitande filmisk realism, där smärtan bara växer. Selma utstrålar inget annat en godhet, och det är plågsamt att beskåda hur världen sakta bryter ner henne. Och det genom att vistas kring människor som inte utmärker sig som vare sig onda eller ens smått illasinnade. Det är här Dancer in the Dark känns som en helt annan film än exempelvis Dogville (2003), där man förmår utveckla ett så starkt hat mot vissa av personerna i den by där filmen utspelar sig, så att man liksom förmår stöta dem ifrån sig i rent raseri.

Med Selma är det annorlunda. Ingen kan riktigt ogilla henne. På något sätt vill alla ha en del av hennes godhet, och det är genom de mest mänskliga av känslor och karaktärsdrag (kärleksbegär, ångest, skuld) som hon hamnar där hon hamnar.

Och det är gripande. Och det är jobbigt. Och bara försiktigt hoppfullt. Men det är vackert, och jag sätter inte betyg efter hur bra jag mår efter en film. Precis som Schindler’s List, Gudfadern och Ringaren i Notre Dame så är Dancer in the Dark en film som kommer att stanna hos mig länge. Längre än någon annan av von Triers rullar.

Filmbetyg: 5 av 5

Musiken

Man kan mycket väl göra sig en otjänst om man i alltför mycket detalj försöker läsa in de budskap som von Trier tycks förmedla i sina filmer. Björk skrev själv (med viss assistans från Mark Bell) filmens egna musikalnummer, vilka fick heta Selmasongs på Sountrackalbumet. Dessa framförs på samma maner som i den amerikanska 50-talsfilmmusikalen, men Björks introspektiva (och fantastiska) kompositionsstil gör att det är oändligt svårt att slå bort det faktum att allt händer i hennes huvud, och bara i hennes huvud. Världen harmoniserar och synkroniserar sig inte på egen hand.

Det är någonstans där man, särskilt som musiker, vill sluta tänka. På hur von Trier nästan tycks vilja rikta en känga mot det amerikanska musikalfenomenet i allmänhet. Den där härliga underhållningen som försätter världen i en artificiell rytm – en värld där intet ont förekommer. Åh, hur skönt är det inte att få pumpa igång blodet i en stadig, kontinuerlig puls genom att låta sig överskylas av den musik vi älskar? Har det inte fått människor på bättre humör i alla tider?

Är vi alla bara …dancers in the dark?

Nej usch, jag tar och återgår till det där försiktigt hoppfulla. Selmas avslutande sång är, som hon själv sjunger, inte den sista, utan den näst sista. Och om sista numret inte har sjungits, då är musikalen inte heller slut …

Kort sagt gör musiken, enligt min ringa mening, Dancer in the Dark till en ännu rikare film, tematiskt sett. Bäst av sångerna är utan tvekan ”I’ve Seen it All”, som delvis sjungs av Peter Stormare (i rollen som Jeff). Varför Stormares sånginsats är så tafatt och tafflig är lite svårbegripligt, med tanke på att han faktiskt är musiker och duktig sångare. En rimlig förklaring kan dock vara att Jeff råkar vara en ovanligt tafatt och tafflig person.

”I’ve Seen It All” nominerades också till en Oscar, och framfördes av Björk vid galan 2001.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.