Carrie (1976)

Det finns många filmatiseringar av Stephen King-böcker, och kvalitetsmässigt varierar de en hel del. Vi har storsuccéer som Den gröna milen (1999) och Nyckeln till frihet (1994), samt riktiga floppar som Drömfångare (2003) och Maximum Overdrive (1986). Den första – Carrie (1976) – brukar räknas till de bättre.

Carrie (1976) on IMDb

CarrieTitel: Carrie

Originaltitel: Carrie

Premiärår: 1976

Regissör: Brian De Palma

Kompositör: Pino Donaggio

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving m.fl.

Filmen

Carrie. Stephen Kings första publicerade bok, som han aldrig blev riktigt nöjd med. Carrie. Den mobbade tjejen vars mammas bibeltolkningar ligger på en ny nivå av extremism. Den mobbade tjejen med de övernaturliga krafterna. Den mobbade tjejen som aldrig fått veta vad mens är, och som således blir livrädd när hon i skolans duschrum drabbas av sin första sådana. Den mobbade tjejen som ges möjligheten att gå på skolbal …

Nyligen har en ny Carrie (2013) haft premiär, denna gång med Chloë Grace Moretz i huvudrollen. Chloë må vara närmare rätt ålder än Sissy Spacek, men hon känns inte alls lika rätt för rollen. Lite för söt. Spaceks hårda ansiktsdrag i kombination med hennes raka, ansiktsdöljande hår gör att hon verkligen fungerar som outsider.

Filmen inleds ångande med slow motion och sensuellt och naket från tjejernas omklädningsrum, och en inzoomning på Carrie, som tycks fullkomligt absorberad i sina egna sinnliga, erotiska tankar. Vad denna utdragna scen illustrerar är bortom mig, och känns inte i linje med Carries karaktär i övrigt. Måhända är det något som är tydligare om man läser boken. Slow motion tillämpas också i en klimaktisk,  oerhört långdragen scen mot slutet av filmen. Denna sorts estetik, även om den för tankarna till utdragna duellscener ur Leones spaghetti-westerns, tilltalar mig inte riktigt. Den är väl egentligen inte särskilt De Palma?

Samtidigt ska det sägas att jag aldrig har tråkigt. Och filmen är på Dogville-maner oerhört ”morbidt tillfredsställande” om man lyckas arbeta upp tillräckligt starka sympatier för Carrie och tillräckligt starka antipatier för alla andra.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Det finns en stark sentimentalitet och nostalgi slash vykortskänsla över många av de scener som Donaggio fått vara med och prägla. Å ena sidan är det väldigt vackert, å andra sidan känns det, för att referera till Maria Schneiders återberättande av inspelningen av erotiskt laddade Sista tangon i Paris (1972), lite Bertolucci-svettigt. Donaggio musiksätter exempelvis omklädningsrumscenen som om den ägde rum på någon sorts naturskön paradisö. Till drömsk musik får vi i slow motion beskåda Carries märkligt suggestiva kroppsrörelser (är det 70-talsporr jag kollar på?), men inte förrän kameran metodiskt och i sakta mak fångat upp samtliga unga kvinnor i rummet.

På det hela taget återspeglar Donaggios musik den klassiska dualiteten mellan kvinnlig sexualitet, och destruktivitet. Och varje gång Carrie tillämpar sina telekinetiska förmågor gör hon det till direkt Psycho-samplade fioltjut. Mja, det fungerar ju ur ett dramatiskt perspektiv i alla fall.

Donaggios musik berövar både Carrie och hennes klasskamrater på alla sorters komplexitet och flerdimensionalitet. Istället handlar det om, som så ofta annars, om vad mannen fruktar om kvinnan och kvinnans sexualitet. Det monstruösa feminina.

Musikbetyg: 2 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.