Brighton Rock (2010)

Det kändes ju på förhand lite spännande att se en film som utspelar sig i ens nuvarande hemstad. Såhär på efterhand känns det tyvärr som att det enda spännande med Brighton Rock var just det. Att morden utspelade sig ungefär där jag igår promenerade. En liknande promenad idag, trots den växlande molnigheten, hade varit att spendera eftermiddagen bättre.

 Brighton Rock (2010) on IMDb

Brighton RockTitel: Brighton Rock

Originaltitel: Brighton Rock

Premiärår: 2010

Regissör: Rowan Joffé

Kompositör: Martin Phipps

Medverkande: Sam Riley, Andrea Riseborough, Helen Mirren m.fl.

Filmen

Jag försökte för ett par år sedan läsa Graham Greenes roman från 1938. Nu är jag ingen storläsare, men jag fann den fullkomligt oengagerande och tog mig inte särskilt långt. Filmen kändes om något ännu tristare.

De bästa skådespelarna återfinns i biroller jag inte begrep mig på. Helen Mirren spelar Ida, vars karaktär eller motiv jag inte känner att jag förstår mig på. Enstaka referenser till hennes förflutna och hennes livssyn blir svårbegripliga, och jag fick bara fason på henne genom att pussla ihop scener med det lilla jag kommer ihåg från bokens första 100 sidor. John Hurt spelar en intetsägande snubbe vid namn Phil Spector. På något sätt känns det som att han förmodligen accepterade rollen för att han gillar Graham Greene.

Huvudpersonen Pinkie (olyckligt att han ska heta något som är så svårt att ta på allvar) är så naiv och svåromtyckt så att man måste försöka lägga sina sympatier hos blåögda, småkorkade flickvännen Rose (Andrea Riseborough). Det är oändligt svårt att begripa sig på Roses motiv när hon sällar sig till Pinkie och hans kalla, hårda famn. Samtidigt gör det henne till den mest intressanta personen i hela filmen. Thrillern och storyn i sig saknar starka mål och riktningar. Vad vill Pinkie? Vart är han på väg? Vad ska han göra nu när han ställt till det, och om han tar sig ur, vad ska han göra sedan?

Filmen har faktiskt ett tankeväckande och vackert slut, men allt dessförinnan är allt annat än vackert, och väcker bara tanken ”vad sjutton är det jag ägnar söndagseftermiddagen åt?”

Andrea Riseboroughs Rose räddar filmen från en etta. Hon gör absolut ingenting av det man tycker hon ska göra, varför man kan välja att reta upp sig på henne. Men hon är 16 år, och uppslukad av kärlekens irrationalitet. På något sätt förmår jag varken döma henne eller Greene för att hon är som hon är.

Filmbetyg: 2 av 5

Musiken

Jag upplever ofta att ett bra soundtrack kan göra ganska mycket för att förbättra en annars halvkass rulle. Just den känslan får jag tyvärr inte alls av Martin Phipps musik. Alltför ofta får jag intrycket av att han tar orkestreringarna till ”larger than life”-proportioner, och att han arbetar för mycket scen för scen utan att riktigt tänka in helheten. Det ska dock sägas att anledningen till att jag retar upp mig skulle kunna vara att Phipps på något sätt försöker få upp en flamma någonstans där det redan från början saknades en gnista. Han är inte ensam skyldig till att det inte helt och hållet klickar.

Bäst fungerar hans musik när man mot slutet börjar få någon sorts rätsida på Pinkies och Rose förhållande. Under filmens första halva verkar han mest bara försöka följa händelseförloppen och allmänna stämningar – något som bidrar till att det plötsligt rytmiskt jazziga ackompanjemanget till en actionpräglad scen mest förefaller förbryllande (samtidigt som det är förfärlig osnyggt).

Med det sagt så tror jag knappast att Phipps musik skulle göra sig helt fel i CD-spelaren! Soundtracket säljs bland annat på Amazon.co.uk.

Musikbetyg: 2 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.