Boktjuven (2013)

Så fort den nu 82-årige John Williams varit i farten igen så är man som filmmusikentusiast närmast tvungen att ta sig till biosalongen. Med tanke på att Boktjuven kom ut på biograferna i förrgår här i Brighton så var det förvånansvärt tomt i salongen. Det är ändå fredagskväll. Faktum är att det inte känns som att man direkt överrösts av reklam för den här filmen, vilket känns lite märkligt med tanke på vilken storsuccé Markus Zusaks bok var.

The Book Thief (2013) on IMDb

BoktjuvenTitel: Boktjuven

Originaltitel: The Book Thief

Premiärår: 2013

Regissör: Brian Percival

Kompositör: John Williams

Medverkande: Sophie Nélisse, Geoffrey Rush, Emily Watson m.fl.

Filmen

Boktjuven handlar om Liesel (Sophie Nélisse) i Nazityskland, som tas om hand av två fattiga fosterföräldrar Hans och Rosa (Geoffrey Rush och Emily Watson). Kort efter Kristallnacht tvingas familjen gömma juden Max, vars far Hans står i djup tacksamhetsskuld till. Liesel utvecklar ett nära förhållande till Max, som uppmuntrar hennes läsande och skrivande.

Ja, i den lilla beskrivningen fick jag inte riktigt med alla dimensioner, men den återspeglar samtidigt hur jag kände inför filmen. Boktjuven var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Man skulle kunna säga att det var lite för mycket bok och lite för lite tjuv. Riktigt spännande blir aldrig filmen, och Liesel känns aldrig som något annan än en liten ängel. Inga av huvudpersonerna är egentligen något annat än jättehärliga. Emily Watsons inledningsvis barska framtoning bidrar mest med en varm komik. Till och med Döden, som då och då (mer sällan än jag väntat mig) agerar berättare, är bra mysig.

Något jag alltid uppskattat med Schindler’s List är hur subtilt och snyggt utformade tyska brytningar skådespelarna levererar. Jag har inte mycket för när det blir over-the-top och görs lite osnyggt, som i Boktjuven. Själva fenomenet att det ska läggas på en tysk brytning på engelskan för att göra den ”mer tysk” är ju väldigt arbiträrt, och det blir inte bättre av att vissa ord (som ”nein” och ”und”) alltid sägs på tyska i Boktjuven. När så australiske Rush, brittiska Watson, kanadensiska Nélisse, amerikanska Ben Schnetzer (Max) och tyske Nico Liersch (Liesels bäste vän Rudy) alla ska lägga på sig en bred tyskengelska så blir resultatet en salig kompott av varierande r och skiftande betoningar.

Men när jag nu ser tillbaka på mina föregående stycken är förvånas jag över min negativism. Jag ska inte ljuga – jag tyckte ju ganska bra om filmen när jag såg den. Det som gnager är att jag tror att den hade kunnat vara så mycket bättre. Det fanns utrymme för mer spänning och mer smärta. Och det säger jag som en av de få personer (förmodar jag) som inte har läst Markus Zusaks bok.

Fotot, musiken, och Sophie Nélisses (sin kanadensiska brytning till trots) fantastiska insats räcker dock för att trycka upp betyget till en trea.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Hur lite jag än försökte imponeras av John Williams femhundranittioåttonde (eller något) score när jag för första gången lyssnade igenom det på Spotify, så har jag plågsamt svårt att ens konceptualisera en annorlunda approach till den här filmen. Det känns hela tiden som att musiken tar exakt den plats den behöver ta. Det är ingen actionfilm. Den handlar om en fattig flicka som överges av sin biologiska mamma strax innan 1900-talets största ondska bröt ut. Och Williams förmåga att väva samman Schindler’s List-krigstragik med Ensam Hemma-lekfullhet är inget annat än häpnadsväckande. Döden må berätta den här historien, men det musikaliska perspektivet hör huvudsakligen till Liesel. Det vittnar den mänskliga värmen om.

Huvudtemat kommer inte att gå till historien som det allra mest igenkännbara, men faktum är att just det gör filmen en tjänst. Melodin är magiskt vacker, men väldigt svårnynnad (prova så får du se), och den kan liksom ligga där och flyta. Oändligt effektfull, men ändå så subtil.

De vackra temana är dessutom desto fler. En favorit är det som verkar symbolisera den nära vänskapen mellan Liesel och Max (temat inleder spår 9 på soundtrack-CD:n, för dig som är intresserad). Det enda Williams egentligen tappar poäng på är hans material för de mindre emotionellt betonade scenerna, där han tycks ha satt på autopiloten lite för länge. Både musiken och filmen förlorar en del energi i dessa sekvenser.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

One comment on “Boktjuven (2013)

  1. Ospännande var ordet, sade Bull. Har inte heller läst boken men föreställer mig att den måste vara väldigt mycket bättre än filmen för att ha blivit så omtalad… Men det måste vara det första score som Williams gjort till en icke-Spielberg-film på bra länge? Även det lite ospännande, men lättlyssnat på egen hand.

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.