Askungen (1950) – Disneytisdag #1

Av alla icke-aktuella filmer man kan tackla i en recension år 2013 så kanske Askungen (1950) känns som ett konstigt val. De där riktigt gamla och härliga Disneyklassikerna ska man inte utsätta för någon sorts kritik. Varför skulle man ta sig tid? Varför inte låta dem vara ifred? Här följer svaren på alla relevanta frågor:

Vad betyder ”Disneytisdag”?

Det betyder att jag varje tisdag under en tid framöver kommer att se och skriva om en klassisk Disneyfilm.

Varför Disneytisdag?

För det första är jag ett stort fan av Disneyfilmer, och är av åsikten att även de äldre alltid ska hållas aktuella. Vidare är de kända för att vara mediet för oerhörda mängder minnesvärd filmmusik; däribland många sånger. Den främsta anledningen är dock att jag har planer på att skriva om just Disneymusik i den C-uppsats jag ska lämna in i maj 2014.

Varför börja med Askungen

Det finns över 50 så kallade ”Disneyklassiker”, och jag kommer inte att kunna skriva om alla. Faktum är att jag har förhoppningen att kunna fokusera på Disneyprinsessan, och hur de har behandlats musikaliskt över decennierna (”Disneyprinsessa” här en akademisk term för starka kvinnofigurer i Disneyfilmer, oavsett om de är hjältinnor eller hjältens kärleksintresse). Hypotesen, om den skulle få kallas det, är ännu vag, men det grundläggande resonemanget som guidar idén lyder ungefär som följer:

  • Musiken i en film har stor betydelse för hur vi uppfattar och identifierar oss med dess personer/figurer.
  • Bland de första figurer barn får chansen att identifiera sig med och se upp till är tecknade.
  • Disneys figurer har agerat barns hjältar i över 75 år.
  • I takt med att Disneyprinsessan har förändrats (från Snövit och Askungen till Mulan och Tiana i Prinsessan och grodan) har den allmänna kvinnosynen förändrats; i synnerhet kvinnors syn på sig själva.

Hur mycket jag kommer att koppla ihop min musikaliska analys med socio-historiska tendenser återstår att se, men jag kommer förstås försöka dra paralleller mellan mina upptäckter och kulturella rörelser, såsom andra och tredje vågens feminism.

Det ska tilläggas att jag inte diskuterat ämnet med min handledare än. Det kan mycket väl bli så att jag får välja ett annat ämne. Trots det så drar jag nu igång detta lilla projekt, och hoppas på det bästa. Och varför inte börja med Askungen, som väl lär vara den mest klassiska av klassiska Disneyprinsessor?

Cinderella (1950) on IMDb

AskungenTitel: Askungen

Originaltitel: Cinderella

Premiärår: 1950

Regissörer: Clyde Geronimi m.fl.

Kompositörer: Paul J. Smith och Oliver Wallace

Medverkande: Ilene Woods, James MacDonald, Eleanor Audley, m.fl.

Filmen

Jag har faktiskt aldrig sett hela Askungen. Jag kan berättelsen, och jag kan klänningsscenen med mössen utan och innan, liksom alla andra fullt friska svenskar. Men 90 % av filmen såg jag för första gången i eftermiddags. Och jag gillade vad jag såg. Mer än vad jag vågat hoppats på.

Jag upplever ibland att alla Disneys klassiker inte riktigt håller måttet rent Disneymagimässigt. Flera av dem ger inte den där innerliga myskänslan av världsomfattande harmoni och godhet vinner och lyckligt slut. Det är dock något speciellt med Askungen, och jag har svårt att sätta fingret på vad. Titelfiguren är en 50-talets ”breaking free”-figur, vars drömmar vi inte riktigt får grepp om. Det enda Askungen verkar hoppas på är ”något bättre”, och det gör henne nästan lite intressant. Det är något uppiggande med att hon inte sätter ord på sina önskningar i stil med ”tänk om jag träffade en stilig ung man som jag fick gifta mig med och skaffa barn med”. Om man emellertid jämför med exempelvis 2010 års Rapunzel så är hon inte särskilt driftig och tämligen lam. Men vad annat hade man att vänta sig.

Jag gillar att Askungen bara är 72 minuter lång. Jag gillar också hur man valde att bygga ut sagan, som jag misstänker får plats på ett par-tre sidor i skriftlig form. Gudmodern är fantastiskt tankspridd. Kungen har fantastiskt kort stubin. Mössen är härligt sympatiska och katten Lucifer djävulskt elak. De få figurer som finns utöver Askungen själv kändes på något sätt lättsmälta och behagliga att handskas med. Jag jämför här gärna med Alice i Underlandet (1951) som kom ut året efter Askungen, och som förvirrar mig något alldeles enormt med dess märkliga figurer och ännu märkligare manus.

Gapskrattar gör man aldrig, men magipoängen är så pass hög så att det räcker till en svag fyra.

Filmbetyg: 4/5

Inledningen till den här recensionen tog så lång tid att formulera så att det har blivit Disneyonsdag av Disneytisdagen – något jag fruktar kommer hända även i framtiden.

Musiken

Man kan inte riktigt bedöma Disneymusik på samma sätt som ett ”vanligt” score. Sånger och musik har sedan allra första början varit en naturlig del av Disneys filmer – både korta och långa. Därför måste man utgå lite grand från vad man som åskådare förväntar sig av en långfilm från Disney – bra, minnesvärda sånger; intelligent konstruerade musikaliska ”effekter” (musik som så att säga följer och imiterar varje händelse; detta gäller i synnerhet i äldre filmer); och en bakgrundsmusik som gärna har en stark identitet och som är väl sammanvävd med både sånger och effekter.

Musiken och sångerna i Askungen komponerades av Paul J. Smith och Oliver Wallace – båda legender i Disneyvärlden med många andra produktioner på CV:t. Föga överraskande kommer det inte bli något lågt betyg här. Signaturmelodin är förstås ”Din dröm ger dig allt”, som är en av Disneys mest minnesvärda, och som ofta återkommer i bakgrundsmusiken. Den används rentav två gånger, eftersom ”Mössens arbetssång” är precis samma melodi (något man märker, men knappast störs av, eftersom arrangemanget för muskör är så pass genialiskt). Dessutom återfinns Gudmoderns ”Bibbidi-Bobbidi-Boo” – en annan sådan där ärkeklassiker som aldrig blir gammal. ”Sjung min näktergal” är väl i sig ingen hit, men den används på ett så kreativt sett med det visuella så man måste gilla scenen ändå (den framförs delvis av flera Askungen i stämmor …genom lite magisk städrealism …det var det där med magi igen). Sömnpillret ”Att vara kär” varar som tur är inte så länge.

När det gäller Wallaces ”mickey-mousing” (uppstår när man som kompositör direkt följer det som händer på duken, t.ex. genom att använda ett stråkglissando när en dörr öppnas) så finns det inget att klaga på. Han skrev musiken till oändligt många Disney-kortfilmer och var en av de bästa i branschen.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.