American Hustle (2013)

”Christian, I hate plots. I am all about characters, that’s it.” Så ska David O. Russell ha sagt under inspelningen av American Hustle, efter att Christian Bale påpekat att de en av de många Russell-uppmuntrade improvisationerna skulle innebära betydande (och enligt Bale, svårrättfärdigade) förändringar för handlingen. Och så är det. American Hustle är ”all about characters”. Karaktärerna gör filmen.

American Hustle (2013) on IMDb

American HustleTitel: American Hustle

Originaltitel: American Hustle

Premiärår: 2013

Regissör: David O. Russell

Kompositör: Danny Elfman

Medverkande: Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper m.fl.

Filmen

I mångfaldigt Oscarsnominerade American Hustle spelar Christian Bale den småfeta bedragaren Irving Rosenfeld, som bildar radarpar med förföriske Sydney Prosser (Amy Adams) och lurar med stor framgång de mest utsatta på sina sista pengar. Agenten Richie DeMaso kommer dem dock på spåren, och de tvingas samarbeta med FBI, med syftet att hjälpa till att få en rad pampiga herrar på fall – däribland till synes godhjärtade borgmästaren Carmine Polito (Jeremy Renner) och maffiabossen Victor Tellegio (gissa vem?)

Jag tänkte att det är bäst att jag skriver ner handlingen, för snart har jag glömt bort den. Den är inte lysande. Den lämnar än inte med hakan nedanför knäna som De misstänkta (1995) eller Fight Club (1999). Det är personerna – karaktärerna – som är viktiga och intressanta. Och precis som Russells Du gör mig galen förra året så är American Hustle Oscarsnominerad i alla fyra skådespelarkategorier. Låtom oss granska!

Christian Bale – Man glömmer lätt att han är britt, Christian Bale. För den här filmen lade han på sig en i mina öron helt felfri, De Niro-style Bronx-dialekt. Han gick dessutom upp närmare 20 kg i vikt, skaffade sig en tjusig överkamning, och slokade ner hållningen så till den milda grad att han ådrog sig diskbråck. Bara allt det är nog värt en Oscarsnominering, men karaktär- och dialogmässigt känns han faktiskt som blekast i kvartetten.

Amy Adams – Wow den här kvinnan! Bakom hennes rollkaraktärs självsäkra yttre döljer sig någon väldigt mänsklig och väldigt fragil, och hon gör en enastående dynamisk prestation. Jag har aldrig sett henne så bra (men då ska det också sägas att jag bara sett henne i en av de ytterligare fyra filmer hon Oscarsnominerats för).

Bradley Cooper – Den här mannen stjäl praktiskt taget varje scen. Bäst är hans utdragna konversationer med sin överordnade, stackars Stoddard Thorsen (Louis C. K.), vars verbala underlägsenhet resulterar i ett par av filmens mest underhållande scener.

Jennifer Lawrence – Har vi gått för långt i vår Jennifer Lawrence-hype? Nej. Inte nog med att hon heter Rosalyn Rosenfeld, hon är dessutom helt underbar att beskåda som Irvings attraktiva och oberäkneliga fru. Det spekuleras huruvida 23-årigen kommer att plocka hem sin andra Oscar. Gärna för mig.

Om man skulle ta och jämföra med Du gör mig galen så tappar American Hustle på att den är svårare för en vanlig åskådare att relatera till. Trots fantastiska skådespelarpresentationer så känner åtminstone jag mig lite på en annan våglängd. Det är ingen varm och mysig film. En typisk rulle som kritikerna prisar långt mycket högre än genomsnittsåskådaren.

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

”Danny Elfman” läser jag i eftertexterna, och förundras. Jag hade närmast utgått från att praktiskt taget hela soundtracket var uppbyggt på tidigare existerande material, med strategiskt placerade instrumentala jazzlåtar, sånger som ”Live and Let Die” med Wings, och minnesvärda diegetiska inslag (som när Jeremy Renner och Christian Bale vrålar ”Delilah” till Tom Jones klassiker).

Russell ska tydligen vara lite Kubrick av sig i sin inställning till originalmusik. Elfman medgav att han hade svårt att övertyga regissören att använda hans musik i Du gör mig galen (istället för att ersätta den med befintliga låtar), och med American Hustle verkar han ha lyckats ännu sämre. Soundtrack-albumet innehåller en enda Elfman-cue som jag inte ens kan placera i filmen på efterhand.

Men filmen präglas av sällsynt god 70-talsmusiksmak. ”Live and Let Die” och ”Delilah” är personliga favoriter. Dessutom har vi ”How Can You Mend a Broken Heart” med Bee Gees och ”White Rabbit” på arabiska. Och ”A Horse With No Name”! Yes, jag har aldrig uppfattat att den här låten heter just så, men jag har alltid tyckt väldigt mycket om den. Soundtracket verkar på det hela taget, precis som dialogen, ha tagit form genom intelligent intuition. Precis som med The Wolf of Wall Street tror jag att man gör fel i att övertolka varför särskilda val har gjorts. Ur det perspektivet är Russell inte alls ”lite Kubrick”. Men begåvad är han.

Musikbetyg: 4/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.