50/50 (2011)

Efter sju sorger och åtta besvikelser övervägs nu en Netflix-prenumeration. Lovefilms filmer har en frustrerande tendens att inte dyka upp i brevlådan och vi har ställt ett litet ultimatum till dem, och samtidigt dragit igång en ”prova gratis”-månad hos värsta konkurrenten. Netflix, som bara streamar, har förstås ett relativt begränsat utbud, men flera godbitar visade sig finnas tillgängliga. Först ut följande:

 50/50 (2011) on IMDb

50/50Titel: 50/50

Originaltitel: 50/50

Premiärår: 2011

Regissör: Jonathan Levine

Kompositör: Michael Giacchino

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen m.fl.

Filmen

50/50 är en (för att vara dramakomedi) kritikerrosad film med en cancerdrabbad 27-åring i centrum. Adam Lerner får en mystisk och sällsynt cancer och ges en 50-procentig överlevnadschans. Kompisen Kyle (Seth Rogen) ställer sig positivt till oddsen och hjälper till på sitt sätt. Flickvännen Rachael (Bryce Dallas-Howard) gör sitt bästa för att vara ett stöd (eller?), och dessutom får han terapilektioner med en doktorsstudent (Anna Kendrick) som smått desperat försöker få alla Adams symtom att klicka med skolboksexemplen. Ett bra upplägg.

Det bästa med filmen är att den är balanserad. Komiken tar aldrig över så att man får intrycket av att Adam är likgiltig inför sin cancer. Sjukdomen gör sig ständigt påmind; känslorna eskalerar, ansiktet bleknar och tänderna gulnar. Tyvärr blir jag så trött på Seth Rogens enspårighet. Jag tror jag har sett honom i tre-fyra andra filmer, och i minst två (The 40-Year Old Virgin och På smällen) känns han som samma person med samma röst och samma skämt som inte är särskilt roliga. Bäst är scenen då han försöker få Adam att använda sin cancer i raggningssyfte, men då är det egentligen Joseph Gordon-Levitt som stjäl showen.

De komiska inslagen gör filmen lättare, men det är som drama den vinner sina poäng.

Filmbetyg: 3/5

Musiken

Michael Giacchino (också Upp, Star Trek m.fl.) var involverad i nio filmprojekt under 2011. Nu var inte alla långfilmer, men det känns som om 50/50 var en film han ”lyckades klämma in”. Musiken är effektiv och används på ett intelligent sätt utan att på något sätt överraska. Vi talar om små, avskalade stycken, ofta med gitarr, och i regel med en lite vemodig ton (aldrig direkt ledsen eller sorgsen). Musiken ackompanjerar ofta de lite tyngre tillfällena, då sjukdomen och alltings jävlighet gör sig påmind.

Som det verkar finns inte 50/50 på soundtrackalbum, men det innebär heller inte någon större förlust för marknaden. Giacchinos musik samlar alla sina poäng på effektivitet och finkänslighet, och håller sig samtidigt borta från de scener där total tystnad som ackompanjemang är det föredragna, dramturgiskt sett (jag använder förmodligen ordet ”dramaturgiskt” fel, men det låtsas vi inte om). De tomma, ekande gitarrtonerna på morgonen för Adams livsavgörande operation är enormt mentalt påfrestande.

Musikbetyg: 3/5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.