12 Years a Slave (2013)

En Golden Globe blev det till slut av de sju nomineringar som 12 Years a Slave tilldelades. Och som av en händelse var det just ”bästa dramafilm”-utmärkelsen som filmen hämtade hem. Det måste vara lite annorlunda – att vinna bästa film utan att vinna något annat. Oavsett vad, efter att igår ha sett filmen råder det inga tvivel om att filmen åtminstone måste ha varit nära att få betydligt fler statyetter.

12 Years a Slave (2013) on IMDb

12 years a slaveTitel: 12 Years a Slave

Originaltitel: 12 Years a Slave

Premiärår: 2013

Regissör: Steve McQueen

Kompositör: Hans Zimmer

Medverkande: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Lupita Nyong’o m.fl.

Filmen

Det är inte många regissörer jag helt och hållet har ”betat av”. Steve McQueen är en av de få. Tre långfilmer har han gjort. Tre långfilmer har jag sett. Och alla kännetecknas de av ett långsamt tempo som faktiskt fungerar. McQueen kan ta ett stycke smärta (fysisk, mental, själslig, what have you) och dra ut den fyra-fem minuter. En sådan scen förekommer någonstans mitt i 12 Years a Slave. Solomon Northup, huvudpersonen, hänger från en trädgren med en snara runt halsen och når precis ner till marken med tårna så att han så när kan undvika att kvävas. Han får hänga där länge, och vi hör hans små kippanden efter andan mot ett bakgrundssorl av gårdsfolket och andra slavar som utför sina sysslor utan att låtsas om honom.

12 Years a Slave är liksom McQueens Hunger (2008) baserad på en plågsamt verklig historia. Den frie mannen, violinisten Solomon Northup blir kidnappad och såld som slav, och tjänar merparten av sin tid under den brutale och mentalt vridna godsägaren Edwin Ebbs (Michael Fassbender). McQueens rörliga bilder blir oerhört levande, och smärtan, när den är som värst, väldigt påtaglig. I ljuset av vad för sorts våld man kan se på film idag så finns det dock filmer som är svårare att se. Hunger är ett tyngre kapitel om man vill utmana sig själv.

Två aspekter påverkar min filmupplevelse negativt. Den ena har att göra med min oförmåga att snappa upp mycket av dialogen. Filmen är full av britter som snackar amerikanska (Ejiofor, Fassbender, Cumberbatch etc.) och i synnerhet de sydländska dialekterna blir svåra att uppfatta. Givetvis har det att göra med att engelska inte är modersmålet, men jag är övertygad om att även britterna i samma salong hade samma problem då och då. Textning hade hjälpt enormt. Detta problem är emellertid förstås något som man inte riktigt kan hålla emot filmen.

Och sedan har vi musiken, som nog är den faktor som raderar ut den chans 12 Years a Slave hade på en femma här på Filmmusik.nu.

Filmbetyg: 4 av 5

Musiken

Här ska vi prata om bra saker, och dåliga saker. Vi börjar med de bra.

En av de absolut starkaste scenerna i filmen är diegetiskt musikaliskt driven. En av slavarna har avlidit, till synes av utmattning, ute på fältet, och vid hans jordfästning sjungs ”Roll, Jordan, Roll”. Solomon, inledningsvis tyst, dras successivt in i musiken och sjunger snart med av hjärtats lust. Vi får följa denna intensivt emotionella resa genom en lång close-up av Chiwetel Ejiofor, som här står för filmens bästa skådespelarprestation. Den diegetiska musiken får också förstärka känslan av inhumant förtryck i två-tre scener där slavarna tvingas dansa för sina ägare.

Hans Zimmer nominerades till en Golden Globe för sin originalmusik till filmen. Det kan vara tidernas mest obegripliga nominering. ”Solomon”-temat, som överanvänds något fruktansvärt, är inte bara likt Zimmers ”Time” ur Inception (2010) – man kan närmast säga att det är ”Time”. De fyra första ackorden är inget annat än exakt samma ackordföljd, i exakt samma tonart. ”Solomon” är ”Time”, avskalad och spelad av andra instrument.

Men om vi lägger självplagierandet åt sidan så finns det mer att reta upp sig på. ”Solomon” frammanar för mig en nostalgisk, lite längtande vemodig känsla. 12 Years a Slave berättas inte på ett sätt som berättigar ett så konstant användande av ett sådant tema. Bland annat ackompanjerar det en scen där Solomon misshandlas svårt med piskrapp. Det skapas en påtaglig emotionell dissonans, och scenen förlorar i styrka.

Det bästa med Zimmers originalmusik är att den inte förekommer särskilt mycket. Scenen där Solomon transporteras söderut tillsammans med andra slavar på en båt försvagas av ett dramatiskt och ignorant slagverksarrangemang som bara spelar på visuella rytmer.

Tack vare scener som ”Roll, Jordan, Roll” kommer soundtracket till 12 Years a Slave inte halka ner på en etta. Men till er som väntar på att Hans Zimmer återigen ska producera något fantastiskt på samma nivå som Rain Man (1988), Lejonkungen (1994), Prinsen av Egypten (1998), eller Pirates of the Caribbean (2003, 2006) säger jag: ni får helt enkelt vänta lite längre.

Musikbetyg: 2 av 5

The following two tabs change content below.

Oliver Lindman

Fil kand i musik (Sussex University, Brighton) med tonvikt på komposition och musik i audio-visuella media. Har film och musik som främsta intressen, och uppskattar särskilt när de ingår äktenskap.

Latest posts by Oliver Lindman (see all)

Kommentera

Name and email are required. Your email address will not be published.