Filmmusik - tonsäker filmblogg
På Filmmusik.nu hittar du allt från klangfärgsbetonade filmrecensioner till nyheter, tips och trivia om filmmusik.
På Filmmusik.nu hittar du allt från klangfärgsbetonade filmrecensioner till nyheter, tips och trivia om filmmusik.
Varje dag laddar WatchMojo.com upp en ny topp 10-lista på Youtube. Det handlar om topp 10-listor som på olika sätt berör filmer, och de laddas upp varje dag. Det rör sig om ”De 10 bästa Disneyskurkarna” och ”De 10 bästa filmkompositörerna” och nu senast ”De 10 galnaste mat-fighterna i filmer”. Man tänker ju att inspirationen borde ta slut, men ju fler märkliga listor de publicerar inser man hur många filmer det görs och hur mycket potential för topplistor det faktiskt finns. Det har varit så många mat-fighter i producerade filmer så att det går att sätta ihop en 10 i topp-lista över dem. För allt kan ju hända i film, och vissa saker tenderar att hända oftare än andra, beroende på vad som har funkat och inte funkat.
Jag har varit frånvarande här på bloggen på sistone, men knappast i filmmusikvärlden. Under våren arbetade jag med tre större projekt, två av vilka är direkt kopplade till filmmusik, samtidigt som det tredje ser ut att kunna bli del av ett filmprojekt på lång sikt. Dessa projekt var:
Det är med en recension av en drygt fyra timmar lång film om sexberoende som jag ämnar avsluta en lång och trevlig sejour av bloggande här på Filmmusik.nu. Nja, riktigt så dramatiskt blir det inte. Bloggen kommer att återupptas ett par månader fram i tiden – förhoppningsvis i mitten av maj. Anledningen är att det helt enkelt är vansinnigt svårt att kombinera ett aktivt studie- och föreningsliv med aktiva webbprojekt (aktiva som i kräver regelbunden uppdatering), och det kommer att bli ovanligt vansinnigt svårt under de kommande veckorna. Ni har säkert redan märkt att det blivit allt glesare mellan inläggen på senare tid.
Med någon timme kvar till Oscarsgalan är det väl inte mer en rätt att jag drar till med en kvalificerad tippning om vilka som kan ta hem musikpriserna. Läs gärna mina första tankar kring detta här.
Det rör sig alltså om följande nomineringar i kategorin bästa bakgrundsmusik (Best Original Score):
Så fort den nu 82-årige John Williams varit i farten igen så är man som filmmusikentusiast närmast tvungen att ta sig till biosalongen. Med tanke på att Boktjuven kom ut på biograferna i förrgår här i Brighton så var det förvånansvärt tomt i salongen. Det är ändå fredagskväll. Faktum är att det inte känns som att man direkt överrösts av reklam för den här filmen, vilket känns lite märkligt med tanke på vilken storsuccé Markus Zusaks bok var.
Purpurfärgen. En av de få Spielberg-filmer som helt och hållet saknar musik skriven av John Williams. Istället är det den legendariske producenten Quincy Jones som står för the score. Trots det känns musiken mer klassiskt skolade Williams än jazzmusikern Jones.
Nej, jag tänker inte recensera min egen film, men eftersom den numera är färdig och eftersom jag tjatade så mycket om den under hösten vore det väl på sin plats att jag hostar ur mig åtminstone några rader om den. Carrot är min första kortfilm som filmskapare (jag bävar inför den dagen man inte kan använda ”det är mitt första projekt” som ursäkt längre!) Den skapades som ett projekt för min filmmusikkurs, och om allt sker enligt schemat så kommer jag imorgon få reda på betyget. Med andra ord, ska det här inlägget någonsin skrivas så ska det skrivas i kväll, för risken är stor att resultatet brutalt kommer ta kål på all tro jag fortfarande har på filmen.
”Christian, I hate plots. I am all about characters, that’s it.” Så ska David O. Russell ha sagt under inspelningen av American Hustle, efter att Christian Bale påpekat att de en av de många Russell-uppmuntrade improvisationerna skulle innebära betydande (och enligt Bale, svårrättfärdigade) förändringar för handlingen. Och så är det. American Hustle är ”all about characters”. Karaktärerna gör filmen.
Alla de bästa har jag sett. Alla de bästa av Martin Scorseses filmer. Och jag undrar om det inte är så att jag har en ny favorit. The Wolf of Wall Street är en av få Scorsese-filmer som får kallas ”komedi”, och nog är det en skrattfest alla gånger.
Här följer en introduktion till de olika områden/kategorier som det skrivs om här på Filmmusik.nu!
Filmmusik.nu använder cookies för att förbättra din upplevelse av sidan. Mer info
På den här sidan används cookies för att ge dig en så bra surfupplevelse som möjligt. Genom att fortsätta använda den här sidan utan att ändra dina cookie-inställningar, eller genom att klicka på "OK, stäng denna ruta!" nedan så accepterar du detta.